Morgonstund

Här soves. Vilket ger mig tid, det är underbart.

Rekommenderad morgonläsning som bägge pâ ett vis ligger nära:

Annannan - Landet i norr, allas vârt arv.

Thomas Nydahl - Landet i norr, allas vârt arv.

Ja kära ni. Jorden, norden, vi ärvde. Summa summarum för en som undertecknad: arvet i länk ett har gett mig mod att konfrontera arvet i länk tvâ. Mycket ung gav jag mig ut och lämnade landet i norr. Har sedan dess varit en utomjording, med rätt till, dock, socialförsäkring ock i det nya landet, men ändâ, med inställningen som katten: lita endast till dig själv. Med arvet frân länk ett fanns aldrig sedan aldrig nâgon familjerikedom att luta sig mot, att vänta in, stâ och gâ själv. Men ocksâ exempel av personer som aldrig levt med nâgot annat.

Det är skrämmande tider, visst är det sâ. Tidsskiften pâ alla plan. Pâ ett vis, inser jag, har jag sâ in i norden (!) vant mig vid tanken att jag inte har nâgot att vänta mig att jag skulle bli förvânad över att se nâgot annat än ett 0-beslut när min tid är kommen. En grundkänsla sprungen ur utlänningsskap, men förmodligen, främst, ur mina samtal med morföräldrarna sedan barnsben. En tolvârig piga, som âret därpâ blev barnmorskeassistent, lärde mig tidigt att aldrig lita till nâgon annan än mig själv. Det skänker krafter - och skänker krafter till den ekonomiska delen av livet - en del jag med min personlighet helst skulle spottat pâ, lämnat ât hädan men aldrig kunnat göra, aldrig vâgat göra, lärt mig att slâss pâ alla plan samtidigt - ofta grâtit mig genom dessa tider, men grâtit mig genom dem, punkt. 

I övrigt, citerar delen Thomas citerar ur Bohmans text:
"Jag blir fortfarande tyst i större grupper, men jag tycker inte längre att det är plågsamt med situationer som innebär att träffa nya människor. Jag kan småprata, även om jag ibland föredrar att inte göra det. Men att veta att jag kan ger ett självförtroende som jag tror gör mig trevligare. Ändå önskar jag att det introverta i högre grad framhölls som ett ideal i samhället. Framför allt verkar samtiden jobbig för introverta barn, som fortfarande inte har utvecklat den självständighet och integritet som är den vuxne introvertes belöning: Lugna och orubbliga som gråberg kan vi säga "Jag tänker inte delta i er gruppaktivitet". Den uppväxande generationen verkar leva i en kontext av uppstyrda aktiviteter, nätverkande och projekt som ställer krav på sociala förmågor, som de inte har möjlighet att välja.

Sâdan var jag, sâdan är min dotter. Jag studerar henne sedan hon föddes, som väl alla gör med sina barn, och konstaterar hur hon redan som tvââring alltid ville sitta ensam, mycket symboliskt utanför ringen, under de första timmarna pâ dagis, kunde be om att fâ äta sin lunch ute, ensam, när de andra ât pâ insidan. Hur det fanns förstâelse för det och man leende berättade detta för oss. Hur hon som just fylld treâring skulle börja skolan och med förskräckelse i blicken pâ morgonen, alldeles för tidig för henne, sa: Jag vill inte vara här. Det är för mycket folk. Precis det ordvalet och vad kunde jag göra annat än att förstâ? som själv flytt kontorslandskapen sedan alltid mycket pâ grund av att till blodet hata att redan frân uppvaknandet behöva säga hej, samtala, utbyta, innan jag ens sagt godmorgon till mig själv, funnit mig själv kommen direkt ur drömmarna. Men redan här, vid tre ârs âlder, är man tvungen att konfrontera omvärlden, pâ gott och ont.

Som litet barn vet man mycket väl vad man, som introvert, behöver och inte behöver, orkar med och inte orkar med. Resten lever man med. Senare fâr man dock, pga samma omvärld, som inte har samma behov, slâss med termer och ord som som "blyghet", "utanförskap", "annorlunda", "tysthet", "reserverad". Och lângt senare, mycket lângt senare, har man hittat tillbaka, i form av en stark och vuxen introvert.