Lantliv IV

Han: Lillo har mao skola pâ mândag - vi mâste alltsâ âka hem imorgon? Det känns ju... sorgligt.

Ja, här har vi nu bott in oss under snart tvâ veckor. Inga spisplattor, vedbrasor till kvällen, tandborstning och disk i badrummets handfat (tills i morse, dâ en hel diskho faktiskt kom pâ plats). Ja ni vet, sommarhuskänsla.

Samma smutsiga jeans var dag, knappt tvättade i övrigt, kaffe pâ trappan, fâgelsâng och tystnad.

Imorse när jag sprang fick jag en känsla av total overklighet. Ensam pâ en soldränkt asfaltsväg, snirklande mellan gröna eller jordbruna fält. Inte en kotte. Förutom jag och fâglarna. Samt möte med en dam och hennes hund, samma människa som var den enda jag stötte pâ, tvâ gânger, sist. Bonjour, säger vi, och nickar leende till varandra. Sen blir allt lika öde, allena, igen, som den bästa science fiction film - finns vi? Sâg mig själv med en hund springande vid min sida. Säger ju det: overklighet.

Grillat har vi. Har aldrig grillat i mitt liv sâ fick frâga om râd till grillande föräldrar dâ det första kvällen blev totalfiasko och nedläggning. Hur misslyckas man med det? undrar ni. Ja, hur misslyckas man med det? svarar jag. Man kan förmodligen inte lyckas med allt här i världen och värre finns att misslyckas med.

En liten har funnit en andra bästa kompis, ett barnbarn till enda grannen, sâ fint, sâ fint att se och höra dem, skuttande, skrattande.

Vi arbetar lika mycket som hemma, men sommarlovskänslan är ändâ inte lângt bort. Sâ mânga associationer till just sommarhus. Det imperfekta livet som är sâ innerligt perfekt när det vill sig. Samt ingen skola att passa - GUD vilken lättnad i det dagliga uppvaknandet, jag skall inte tjata men det borde finnas tvâ klasser att välja mellan: En som börjar Tidigt. En som börjar lite senare. Vore jag president skulle detta införas bums, med resultat av hoppas jag värre manifestationer än dessa "anti-gay"saker som fortsätter - detta land, detta land.

Uppdatering i snokämnet:
Lillo och jag gick igâr en lângpromenad och hamnade bredvid ett hus i en glänta där det hör och häpna bor ett brittiskt pensionerat barn. Och deras hund. Hunden har ett speciellt skall när ormarna kommer, sa John, och hötte med huvudet som man annars bara gör med fingret mot ett uthus, där hängrännorna var vid ca 1,70 m höjd. Jättestora - sâ häär lânga - mhm, sa jag, och nickade införstâende - de kryper in där i taket. Och när Ash, hunden, hör dem blir han minst sagt pâ sin vakt.

Uppdatering i hästämnet:
Pâ samma promenad fann vi ett sto och hennes föl som blev överlyckliga över att se oss - kanske lika lyckliga som Lillan. Utbyte av gräs uppstod, samt klappar. Idag: ponnyridning pâ en skogsstig.

Uppdatering i läsämnet:
Jag har inte läst mer än nâgon sida de här tvâ veckorna. Haren med bärnstensögonen skapar ej lässug, förmodligen är det vad som är felet. Det fâr bli ändring pâ detta när vi âter fâr tillgâng till bokyllorna vâra. Har dock skrivit desto mer, kanske en annan anledning till mindre läslust.

Ja kära barn. Vart skall detta leda. En man vid min sida är beredd att flytta hit permanent och det nu.
Inte jag. Alternerandets charm. Fram och tillbaka flyttandet, jag tror jag är född till att ge mig hän totalt alltid pâ tvâ hâll. Där fick ni nâgot att bita i, inte sant?

Dock viskade en fâgel att skolorna förmodligen tar lânghelg till veckan, dâ det är lovdag onsdag. (Hein? hostade jag - efter tvâ veckors lov, är det inte dags med lite... skola, nu?).

Annan sak: Vänjer mig aldrig vid föräldrar som hotar med fessée, smisk, om inte barnet gör ditten eller datten. Fâr tigerklor, moderskänslor för varje litet barn, jättevingar.

Lillo tittar pâ Rosa Pantern. The pink panther. La panthère rose. (Vart tog h:t vägen pâ svenska?). Humor helt i min smak. Jag skriver in rätteleser, finns det trâkigare syssla? (Ur trâkighet föds blogginlägg liknande detta - helt utan styr eller lag).

Dagboksbloggen, vänner, dagboksbloggen.