Meh!

Men kära hjärtanes, jag tror vi är med liten stuga!
Nr 345 i serien "som det kan gâ".

/*jublar*. Känns som att ha blivit med datcha.

Boknot

Har ni läst Christopher Isherwood?
Det hade inte jag. En av de böcker jag grabbade ât mig under senaste Göteborgsvistelsen - noveller frân mellankrigsârens Berlin i vad det verkade intressant ton - var Farväl till Berlin och det visar sig vara det, intressant.

De finns utgivna i pocket för nästan ingenting alls och läsningen kan rekommenderas. Charmigt, pertinent och ibland mycket komiskt. Stilla dagar i Clichy i Berlinsk variant, lite. Dessutom med skarpt öga för Hitlers antâg.

När jag sedan skulle rekommendera läsningen för maken pâ franska och gjorde snabbsökning insâg jag att Världen förmodligen har större koll än undertecknad vad gäller herr I. Det var han som skrev boken som blev en mycket stiliserad och väldigt mode-ig film av Herr Mode själv, Tom Ford (det blev i mina ögon lite väl mycket moderiktiga glasögon i den för att riktigt ta den till sig, hur duktig Colin Firth än var och hur vacker Julianne Moore än är, men dock).

CI är alltsâ mannen bakom A Single Man. En enda man.


För stunden kan jag dock börja med att rekommendera Farväl till Berlin. Herr "Issyvoo":s betraktelser. 41 pix.

(En utgivning Lind & Co att ses som "den femtonde delen i serien Nittonhundra").

Det är, eh, vâren?

Glad att veta att jag inte är ensam, finner jag mig sedan nâgra dagar ivrigt klickandes pâ smâ hus i lantliga miljöer inte alltför lângt bort och som vi absolut inte ska bo i - efter att efter âr sedan ett âr ha kunnat lägga undan behovet av att passivt leta andra ställen att bo i/pâ -, men som ju kunde vara trevliga att âka till pâ, säg, söndagar, den enda lediga dagen...

Gräsklippare som ingen av oss är letar ögat efter trädgârd för det vill man ju ha men helst utan behov av att klippa gräs. Blommor, samma grej, oumbärliga men utan alltför mycket rabattgrejande, säg inget. Helst. Ingen insyn, inget ruckel, inte dyrt, nej verkligen inte dyrt, men med charm, gärna potentiell att ändâ kunna greja vidare om lusten faller pâ. Inte lângt bort, men helst inte helt nära.

                                                                   (*)

När vi for dit sa jag - som varandes den enda att ha sett foton - jag lovar inte att de ej är fejkade, läs väldigt perspektivstillfixade. Och det är ju mycket möjligt att den bullrigaste gatan ligger precis invid men inte synts pâ de utvalda vyerna.

                                                                    (*)

Plötsligt händer det. Allt ovan verkar infrias. Nu sitter vi här och slipar e-mail. Spänningen är givetvis olidlig.

(Sâg du gullvivorna?! Sâg du blâsipporna? och den lilla bäcken längst ned?).

Feng shui

Jomenvisst. Tvâ i lägenheten som numer skall stänga in sig pâ var sitt hâll, en verklig arbetsplats endast. Sovrummet, mâste bli nummer tvâ. Av nâgon anledning oarbetsbart framför fönstret, enda normala placeringen; kontrakt skrivet pâ att ägna varannan vecka pâ favoritplatsen, varannan i det oarbetsbara. Tills, för en vecka sedan, uppenbarelsen. Ett nytt hörn, som givet, precis innanför dörren. Men det gâr ju inte, dâ krockar man med bordet om man öppnar dörren. Jag lovar flytta bordet, varje gâng, varje dag, under mina veckor. De andra veckorna gör du som du vill.

Idag, beviset. Feng shui är sâ sant att jag numer inte bara gärna byter restaurangbord tre gânger innan det blir rätt (jomenvisst även här).

Jag bär bord sâ gärna, sâ gärna.

Gudomligt.

Sâhär i fastan.

- en skvätt Cointreau
- en skvätt vodka
- en halv pressad lime
- en bra skvätt äppeljuice (tillhör ni dem som säger äppel- eller äpple-?)
- lite mineralvaten.

Ljuvligt.

Nästan i höjd med den som intogs i Berlin och som i grova gissningsdrag drogs ihop ungefär sâhär:

- en skvätt vodka
- en skvätt ingefäreöl
- gurka
- mynta
- lime
- mineralvatten.

Till detta:

- en innergârd i frid
- sol, sol, värme
- blommande körsbärs- äppel-, magnoliaträd.

Mirakel i mars. Säger dâ det, mirakel i mars.

Ni queueu ni tête

Vare sig svans eller huvud - eller liknar ingenting, som man säger.
Nedan inlägg. När man klipper och kortar blir det tillslut ingenting.
Men vad bidde det dâ?
Mirakel i mars? Utan miraklet. Fast vârmiraklet duger ju, det med.

Förresten har jag mirakel 2 i handen. Mitt körkort! Vi skrattade tillsammans, mannen och jag, pâ polishuset; mannen som klippte och klistrade ocksâ han, kortet pâ mig, stämplande, in i en liten plastifieringsmaskin med hälften och varsâgod. Frân och med januari skall tydligen ocksâ franska korten bli moderniserade. Jag skulle kanske mao väntat med att bli av med mitt tills dess, men sânt väljer man ju inte.

Je vous t'aime tous, som hon sa, Lillan, och gjorde en svepande hand mot undertecknad, pappan och barnflickan. Jag er dig älskar alla.

Trevlig mândag!

Mirakel i mars.

Idag, tjugo grader varmt. Ängarna, vingârdarna, grönska och mängder av gullvivor längs vägkanterna. En lâng utflykt och fönstren stâr fortsatt vidöppna för att släppa in den ljumma luften. Mirakel i mars.

Sexton âr av mirakel i mars. Jag tröttnar aldrig.

Läser hos Thomas Nydahl att Antonio Tabucchi avlidit. Fâ författares verk har jag en sâ ömsint relation till. Requiem via associationernas magi en hel inre epok. Den som inte läst honom har underbart drömfyllda resor att se fram emot i mycket fint sällskap. Det är nästan sâ man fâr öppna en flaska för att dricka hans skâl.

Tidstjuven.

Hon: Vad är klockan?
Han: Nio. Eller, ja, âtta med den nya tiden.
Hon: För det är idag man ställer om?! Joho, och en hel timme fick vi i present! Det är ju lysande. (slâr upp datorn). Men du. Här stâr: 10.26. Nân mâste med andra ord ha...

Jeanne, âh, Jeanne.

Liten filmanteckning, för minnet. En kammarjungfrus dagbok. Luis Bunuel.

Michel Piccoli som vanligt lysande, här i rollen som frustrerad äkta man med förvisso ej otrogen hustru, men istället en hustru som vägrar. Och därmed bryter ned honom till smâbitar. (Vilken karriär, förresten. Nu senast i Habemus Papam, där den blâ, tvivlande, sökande blicken är oemotstândlig. Mannen är övertygande i allt).

En atmosfär som minner om Un roi sans divertissement - smâstadens uttrâkan ur vilken elakheten föds. Vargen i människan, monstret som gömmer sig därinne i oss alla.

Birollerna smâ smycken - gamle herrns stövlettfetischism (som i sin tur minner om Vargas Llosas hymn till den lilla foten för den som läst Don Rigobertos dagböcker, bägge ljuvliga).

Och Jeanne Moreau. Som pâ sin tid önskade sig ett hus med âtta rum, fyllt av en älskare i varje, minns ni. Hon fyller upp varje scen till bredden.

Viss film, och dess skâdespelare, âldras inte ett ögonblick.

Hen-debatten

Det här var väl i vart fall ett av de bättre inläggen i den.
Kort, koncist och sprâk-konstruktivt.

Inser att jag själv faktiskt hade villat bort mig vad gäller den i främst trötthet över ännu en konstig feministkapning av en problematik. Och att jag nu kan strunta i resten och istället glädja mig i att ha ett framtida verktyg för att slippa han/hon-utskrivandet som jag ofta är väldigt noga med. (Framtida dâ mitt huvud först kräver en liten stund att vänja sig vid klangen, ja, som med allt, right?).

Tackar med andra ord för klargörning, Dialoggerskorna.

Den kroppsliga döden.

Tanken  pâ den nittoettâriga damens kropp svepte under gârdagen igenom mig med jämna mellanrum. Var finns den nu. Vem tar hand om henne. Tar nâgon hand om henne. Och sâ vidare. Och övergivenheten slog mig. Hur en kropp frân ett ögonblick till övergivs av innehavaren, självklart, men ocksâ därefter snarast av alla andra med. Brist pâ respekt, brist pâ tid, brist pâ tradition.

Pâ kvällen sâg vi en japansk film en nybliven väninna och granne lânat oss. Avsked, är den svenska titeln. Filmen vars handling jag inte kände till - och som 2009 vann en Oscars, bästa utländska film - växlar mellan burleskt, tragikomiskt och allvarligt anslag - likt Six feet under, denna enorma roman i televisionsform jag inte önskar nâgon inte se - och det är inte enda likheten; begravningsakten är ytterst närvarande, här genom den unge huvudpersonen som lämnar Tokyo och karriären som cellospelare när orkestern han arbetade för upplöses, och installerar sig i en liten stad där hans döda mamma lämnat efter sig ett litet hus till honom att leva i. Jobb krävs, äta bör man ni vet och allt det där, och han hamnar pâ intervju hos en man som inget CV frâgar efter, ingen tidigare kompetens, de tar varandra i hand och han blir anställd mot bra lön pâ denna resebyrâ - som tar hand om resorna mot ovan där.

Ägaren förlorade själv sin fru nio âr tidigare och det blev hans första kund, som han uttrycker det. Han tvättade henne, svepte in henne i kimono och sminkade henne till igenkännlighet i avskedets stund.

Följer funderingar kring acceptansen av ett liknande yrke - ritualsansvarig skulle man kanske kunna kalla det - huvudpersonens egna tvivel, men ocksâ bemötandet han fâr frân omgivningen som menar att det där  kan man inte livnära sig pâ, man tar avstând, anser det som skamligt. En tanke alla delar fram tills en anhörig dör, för vi drabbas alla av att en anhörig dör, och man i tystnad följer den ceremoni mannen utför och inför vilken ingen stâr oberörd. Och det är främst detta filmen handlar om, ceremonin och inte bara respekten men ocksâ tiden för avskedstagande den öppnar upp för; ceremonin visas upprepade gânger i sin helhet, med alla dess detaljer och det är här magin opererar, som en fransman skulle uttryckt det. Man önskar snart som publik att själv ha kunnat fâ möjligheten att bli omhändertagen av honom, när den dagen kommer. 


Det är en märklig film, i sina stunder väl romantiserad, likt trailern nedan, men det kanske behövdes för att fâ publiken att svälja resten. För faktum kvarstâr. Man grips, sakta men säkert, av kärlek inför den döda kroppen som sâdan och tappar alltmer avsmaken eller avstândstagandet om man sâdant satt inne med, men vilket de flesta gör.

Jag hade sâ önskat att liknande fanns att fâ för alla som jag kommer tvingas säga farväl till innan det blir min tur. För sâväl min som sörjandes egoistiska skull och för oss alla som vidare skall.

Den vackraste.

Han: Men Lillan! Ställ tillbaka blommorna, det är din mamma som köpt dem och hon vill nog inte att du ska förstöra dem.
Lillan: (...).
Han: Sluta, ge mig buketten! (Ut mot henne): Kan du komma ut frân köket och hjälpa mig?
Hon (finner dem i vardagsrummet, han med händerna om en blâ anemonbukett, hissad lângt upp i luften, Lillan förtvivlat slitandes i nederkanten av stjälkarna; hon hjälper till att bända upp den lillas händer): Sâ. Nu sätter vi tillbaka dem i vasen.
Lillan (gâendes bort frân dem med tunga steg, grâtandes hjärtskärande): Meeeeen. Jag som ju ville vara den allra vackraste av alla prinsessor...
Hon och han: ?
Lillan: Den allra vackraste av alla prinsessor, med blommorna hääär... i mitt hâââr...

Söndag.

Och vi tänder ett inombords ljus för en dam som igâr slocknade, nyss blivna nittioett.
Och vi tänker pâ henne som nu är enda systern kvar i den ursprungliga skaran pâ tolv och som i mina öron bara väntar pâ att göra henne följe.
Och pâ honom som tagit hand om systrarna under ett helt liv och som igâr smög upp till sjukstugan  och hann sjunga tvâ val "ur psalmboken jag fick av tant Anna 1963 när hon dog och som jag aldrig tagit i min hand sedan dess; nu tyckte jag det var dags"- och som nu endast har den sörjande makan kvar att bära, och tur är väl det innan han ramlar ihop av tyngden själv.

Livet är märkligt när det kommer till kritan. Eller som han sa: Man lider när man kommer till världen, och  det skall fan trot att man gör när man lämnar den med.

Bred dina vida vingar, sjöng han, "och sjuksöstrera grät ikapp".

(Liknande dagar undrar jag hur man inte kan vara ateist).

Dagens mest darriga gärning. Eller Somliga gâr med trasiga skor.

Ensam stâr jag i butiken, detta vârt andra hem, och viker tyg.
In kommer en man som frâgar om det är nyöppnat, nej, och om han kan ta sig en tur.
Ja, säger jag, och följer hans steg uppför trappan. Noterar de barfota hälarna i de nedgângna skorna.
Det händer givetvis. Att man gâr barfota i nykommet vârväder.
En leverans anländer, själv har jag tankarna kvar i texterna frân i förmiddags, och jag utbyter nâgra ord med den mycket trevlige transportansvarige.

Efter ett tag tänker jag att mannen nu varit däruppe länge, ensam. Gâr upp, tänker under sekunderna det tar mig att lägga trappstegen nedan mig att jag kanske borde ha ropat tillbaka den transportansvarige, men ocksâ att äsch.

Han stâr och tittar i byrâlâdan i vilken vi har de exemplar av herrkläder vi har dubbelt av. I den trasiga plastkassen han hâller hârt intill sig letar sig bâde en byxa och en tröja upp.

Fâr jag se vad du har här? Säger jag, bestämt, och tar kassen. Och fâr upp bâde det ena och det fjärde. Insidan min darrar, utsidan inte alls och han tittar pâ mig, han blir allt mindre, han liksom krymper. Rocken är slitnare än vad jag sett till att börja med, hans hâr stripigare. Jag hinner tänka att han kanske tar fram en kniv medan jag tar upp plaggen, de är mânga, men tänker igen att äsch. Sâ, säger jag istället, nu gâr vi ned igen. Nâgot i hans blick generar mig, i hans uppenbara mindervärde inför mig; skall hon ringa auktoriteter nu, tänker jag att han tänker, i det att han blir än mindre och jag nästan förnärmad â hans vägnar, och det kanske jag borde, ringt, om nu inte han varit han och jag varit jag.

Vänta. Vi gör sâ här, tillägger jag, för att ta oss ur den här för oss bägge knepiga situationen. Vi gör ett byte. Jag tar detta - och nickar mot högen där plaggen samlats - och du tar den här. En reabyxa, visst mâste väl den här vara i din storlek? Här.

Nej, madame.
Jo, monsieur.
Nej, jag har inget kreditkort med mig idag.
Behövs inte, jag ger dig den.
Kan inte.
Kan visst.
Nej, kan inte ta emot den. Jag ber sâ hemskt mycket om ursäkt, jag skulle aldrig gjort sâ här. Jag är sâ ledsen.
Sâ. Nu gâr vi ned.
Är den i min storlek dâ, tror ni?
Ja, det tror jag, är till och med övertygad.

Han lämnar butiken med nedslaget huvud och själv darrar jag fortsatt lite och känner mig obekväm i det att jag sätter mig ned och skriver det här.

Babel, babbel.

Varför tar man dit en person som Per Hagman utan att ställa en frâga om hans litteratur? (Eller är ett litteraturprogram endast tänkt behandla författaren som person?).
"Känner du till de rykten som gâr/gâtt om dig?".
"Var känner du dig mest hemma?".
"Hur blir man en Per Hagman romanfigur?".
"Skulle du kunna byta liv med mig?".

Märkligt.

Anteckningar frân källarhâlet

Det var längesedan nu, en liten läsnot i form av kort bokenkät.

Titel: Anteckningar frân källarhâlet
Författare: Fjodor Dostojevskij
Just nu pâ sidan: 102 av 163
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: En av de pocket jag grabbade ât mig senast hemma, (äntligen en till i pocketform, pâ svenska, tänkte jag, utbudet blir faktiskt i vart fall allt bättre, och dessutom utan att behöva ha lupp när man läser för att dechiffrera pyttesmâ tecken som sâ ofta är fallet i de svenska pocketupplagorna, vilket i mitt fall nästan blivit en anledning att välja eller välja bort, nu ljög jag, det är en anledning). "A.f.k. - denna till omfânget ansprâkslösa bok - rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij sedan byggde vidare pâ i sina efterföljande mer uppmärksammade verk: Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov", skriver Ulla Rosén pâ baksidan och precis sâ är det ju. En jagform, en berättare neddragen till en självrannsakande röst, och jag jublar sida upp och sida ned. Som en Thomas Bernard, men som lyckas hâlla sig pâ spâret, tänker jag ocksâ, för bröder är de och här blir det än tydligare. Detta är en av de böcker jag önskat jag läst tidigare - sällan för att inte säga aldrig har jag läst en liknande naken text om svârigheterna att leva och andas bland andra, med andra som symbolik för världen, utan mask, utan att lâtsas starkare än vad sanningen är, men utan att en sekund hamna i miserabilism, complaisance, som jag för stunden ej finner översättningen av - att gotta sig i det tragiska?, ursäkta klumpigheten, utan oförsvarlig tyngd och formuleringarna är oslagbara. Oerhört finstilt, psykologisk finess som heter duga. En sâdan text som gör att man skulle önskat att det fanns fler i slaget av densamme, otaliga fler, att fortsätta läsningen med.
Betyg: Obetygsättlig och ovanför allt, men eftersom det finns med sâ givetvis 5.

Borttappad.

Känner jag mig. Den personliga datorn inlämnad pâ lagning, pâ grund av äppelkompott i tangentbordet - hur sjutton hamnade jag i det här? -; med diverse dokument i olika hârddiskar, usbminnen och utskrivna ark i högar.

Vilsen. Vissa dagar är man starkare av starkast, andra - vilsen. Och uttrâkad av sina egna tankar. (Men läs dâ! säger ni pâ skarpen och ni har givetvis helt rätt).

Idag har jag blivit uppringd av tre personer. En som ville tala med pensionerade personer, för det är väl ditt fall? Nej. En som erbjuder en alternativ energiförsörjare till individuella hus. Inte det heller.

Jag blir väldigt agressiv av liknande. Och, ja, man kan be om att nämna i gula sidorna att man inte vill ha försäljningssamtal. Men man kan ej bli borttagen ur alla listor. Sâ nu är det bestämt: vi drar ur sladden.

(Den som älskar mig och inte min hypotetiska plânbok har mitt mobilnummer, för att nästan citera en fransk filmtitel).

Idag fick jag ett meddelande frân min fd kollega som just landat i Mexico DF. Det är det enda jag är henne avundsjuk pâ. Mexico DF är bland de mest stimulerande platser jag haft förmânen att lâta mina fötter färdas över. Nej, kanske inte bara en av de mest men den som mest. Uppochnedvändning. Dagar som denna längtar jag efter att bli uppochnedvänd.

Fjodor Dostojevskij.

(...) Jag klarade för övrigt aldrig av att säga "Förlât, snälla pappa, jag ska aldrig göra sâ mer" - inte därför att jag var oförmögen att säga det utan kanske precis tvärtom just därför att jag redan hade alldeles för lätt för att säga det... Jag minns hur jag liksom avsiktligt brukade försätta mig i klistret just i lägen när jag var fullkomligt och obestridligt oskyldig. Det var det mest avskyärda av allt. Jag blev härvid till râga pâ allt djupt gripen av mitt öde, ângerfull och grâtmild hetsade jag mig själv till allt häftigare känsoloutbrott utan att jag för ett ögonblick kände att jag gjorde mig till. Och mitt hjärta började kännas solkigt... Här kunde jag ju inte ens skylla pâ naturlagarna, trots att naturlagarna i hela mitt liv gjort mig mer ont än nâgonting annat. Det är vämjeligt att minnas allt det där nu, ja, det var vämjeligt även dâ. Ty efter en stund brukade jag ilsket inse att alltihop bara var lögn, ren lögn, ja, avskyvärda och hycklande lögner var de, alla dessa utbrott av ânger och grâtmildhet och löften om bot och bättring. Men ni undrar kanske varför jag förvrängde mitt eget jag pâ det här sättet, varför jag plâgade mig sâ? Dâ svarar jag: för att det var sâ förfärligt trist att sitta med händerna i kors och därför hängav jag mig ât krâmiga krumbukter. Jodâ, sâ var det. Iakttag er själva lite bättre, mitt herrskap, sâ kommer ni första att det var sâ det var. Jag tänkte ut spännande äventyr ât mig själv, diktade ihop mitt liv för att pâ nâgot sätt fâ del av livet. Hur mânga gânger har det inte hänt mig att - ja, till exempel att jag blivit förolämpad, bara sâdär apropâ, utan anledning, helt viljebetingat; jag visste ju med mig att det inte fanns nâgon orsak att känna sig förlämpad, att jag bara gjorde mig till, men till slut kan man driva sig därhän att man verkligen pâ allvar känner sig kränkt. Jag har i hela mitt liv haft en sâ stark benägenhet för den där sortens konster att jag nu till slut började förlora kontrollen över mig själv. En gâng fick jag lust att tvinga mig själv att bli förälskad, ja det händet ill och med tvâ gânger. Och vilka lidanden, mitt herrskap, ni anar inte! (...).

Reklampaus

Reklam 1: Säg är detta inte fint? Det röda mot det grâblâ och tvärtom har vunnit mitt hjärta. (Det gröna mot det blâ ocksâ förresten, men lât oss försöka vara selektiva).

Den första bär för övrigt det förtjusande namnet Neidonkaulus, ett namn som för en ickefinsksprâkig som undertecknad rakt ut i poesins värld (finsksprâkiga fâr gärna komma med den översättning google translate dessvärre ej just i detta fall kan erbjuda, men lova att försköna verkligheten om sâ bara lite om ni anar att det skulle behövas?). Ungefär som jag älskade klangen i dégueulasse för att säga att nâgot var för jäkligt, äckligt, eller bara moraliskt dâligt (och slapp ha nyanserna som detta med att dégueuler, kräkas, bringar) en gâng för längesedan. Fast liknelsen är ju egentligen när jag tänker efter värdelös. Nâ.

Detta att vara förunnad lyckade färgkombinationer framför sina ögon till vardags och i hög kvantitet är en relativt ny och högst uppskattad njutning i mitt liv. En lyckad slump, bland andra.

Reklam nummer 2, en av mina gamla professorer bloggar. Antoine Compagnon, här. Honom följde jag under en termins funderingar runt det barocka och snabbt konstaterades att mannen var förvânansvärt okonservativ i sitt tänkande - där han pâ gott och ont stod i kontrast till de flesta av sina Sorbonne kollegor. En förklaring - eller kanske endast konsekvens? - eller bägge? - han rör sig mellan Paris och New Yorks Columbia som fjärilen, även här stod han i stark kontrast. (En annan trolig förklaring, han föddes i Bryssel). Sedan dess har han dessutom blivit ansvarig för "moderna och nutida litteratursektionen" (littérature moderne et contemporaine) - där ju moderna pâ franskt vis innebär "allt sedan franskan blivit franska och ej medeltidsfranska", typ, satt sig i grammatik och annat sedan tidigt 1600-talet, säg, eller runt Montaigne, om man sâ vill, pâ Collège de France, vilket inte vill säga lite.  För nyfikna kan hans Le Démon de la théorie rekommenderas - där han autoproklamerar sig arvinge av och kritiker inför strukturalismen och argumenterar i ämnet med bravur. Mannen är för övrigt mer än produktiv som bâde litteraturkritiker - Proust, Baudelaire, Montaigne... - och essäist. Läsvärd.

Reklam nummer 3: Grönkâl. Visst känner man väl sig lite smâdum när man plötsligt inser att en hel värld existerar som redan skrivit hela uppsatser runt grönkâlens nytta som en av de mest ätvärda grönsaker jorden fött, utan att man ens funderat över den annat än som grön? Antioxidant bland antioxidanta, späckad med vitaminer, fibrer och allt annat som gör livet värt att leva. Sedan nâgon vecka intas den i allas dess former, râ, kokt, snabbstekt. Cale pâ engelska. J.J. Cale? tänkte jag. Ätvärd.

Historien om nâgon.

Nân. Men kära.

Under fem sex âr har vi inte haft nâgon fast telefon. Vi visste inte ens riktigt vilket nummer vi faktiskt hade - för ett har vi - här där vi nu bor sedan dryga âret (vi upptäckte dock att det var samma vi även hade tidigare, nâgon av oss hade haft huvudet pâ skaft i vart fall hyfsat i samband med flytten).

För nâgon vecka sedan tänkte undertecknad att när jag nu skall vara pâ hemmaplan mer, pâ resande fot mindre, kunde det kanske vara idé att sätta fart pâ den igen, än mer dâ vi redan betalar för den, ja till och med har gratis fasta Europa nummer, inlagt i paketet med internetanslutning, alltid bra att ha.

Telefon inköptes.

Telefon installerades sâ, i förrgâr.

Sedan tvâ dagar ringer det olika nâgon stup i kvarten. Ingen vi känner - de vi känner har förmodligen gett upp för fyra fem âr sen och tänker att vi nog ingen telefon har, vilket är nästan sant, har i vart fall varit, och sjutton vet hur länge den kommer finnas. Men de vi ej känner, de ringer, igâr för att väcka oss vid strax efter sju pâ morgonkvisten, nu alldeles senast för att sälja fryst mat. Nej det intresserar oss inte. Jamen förlât oss som jobbar. Var reaktionen. Jamen hallâ, hallâ, förlât oss som inte vill bli störda.

Jag tror vi kopplar ur.

Ute haglar det.

Pâ bättre humör blev jag av det här. Det fâr man väl lov att säga mâste vara vad som kallas att lämna med flaggan i topp? Igenkänningsfaktorn är stundtals dessutom mycket hög. Det nödvändiga avlämnandet. Rastlösheten som smygit sig pâ, den som tidigare aldrig funnits i situationer där de flesta andra blir rastlösa. Signalen.

Vârtecken.

Visst är det sâ, visst är det sâ. Vâr bringar förnyelse eller i vart fall önskan om, löften om.

Fransyskan H finns nu pâ Fransyskan H - varför det? Frâgar ni. Varför det? undrar egentligen ocksâ jag, som ännu ej har fulla svaret men nu provar vi sâ dâ intuitionen starkt talade för. Har inte riktigt koll pâ vad det innebär för förändringar hit och dit vad gäller länkar och dylikt; har nu börjat med att uppdatera blogglistan som helt försvann i och med bytet. (Kan ha glömt nâgon sâ tveka inte att hojta till kommentarledes eller mailledes och resten lär jag fundera ut själv under kommande timmar och dagar). Och resten faller sig nog självt ocksâ det.

Denna morgon inleddes ocksâ med uppfriskande paketleverans. Kompletterande reaköp via nätet.

Solgul, solklar. Är Gombrowicz exilroman lika fin invärtes som utvärtes kan det inte bli bättre (och är den dessutom lika uppiggande som Ferdydurke sâ blir mitt sinne inom kort lika gult som boken). Men för en gângs skull mâ jag säga att utsidan tycks mig mer än räknas (och undrar i mitt stilla sinne om detta är en av anledningarna till att sâ fâ romaner översätts och ges ut - vâgar inte tänka pâ kostnad av liknande tryck. Men fin är den).

Svart sol kunde det varit, men Svart ström är det. Polske litteraturprofessorn Michal Pawel Markowskis bok om Gombrowicz ser lovande ut bâde invärtes och utvärtes även den, inte sant?

Samtal i Katedralen. Första Vargas Llosas läst pâ svenska. Skall bli mycket intressant.

Olé, olé, en bok om tjurfäktning av Hemingways svenske översättare.

Uppstickaren Javier Cercas.

Samt Murakamis paralleller mellan löpning och skrivande.

Trevlig lördag!