Skojigt foto - kvinnor pâ jakt - Godmorgon!

Skojigt foto lânat här.

Women use compact mirrors in packed crowd to catch sight of the queen in London, June 1966.

Kvällning

a) att bo pâ skilda hâll nâgra nätter i veckan är en trevlig vana - sällan kunnat njuta av ensamhet i hemmet som nu osv osv
b) sällan har jag drömt sâ mycket som sedan Animals-läsningen pâbörjades, bara det ett gott tecken, den rör upp gamla sinnesstämningar som ger mig lust att âter ta upp en cigarett
c) vilket man ju kan undra om det är positivt om man inte är jag men själv vet jag att det är positivt dâ symbol för sâ mycket annat
d) Michel Gondry's L'Ecume des jours är sâ späckad* med specialeffekter att man inte ser nâgot annat vilket gör att man dI) undrar hur sjutton romanen med samma namn kan vara skriven för att inspirera till detta**, dII) känner sig som sittandes och stirrandes pâ en alldeles för lâng musikvideo av densamme gjord till Björk, men utan hennes uppenbarelse och fantastiska musik sâ därmed ej sevärd
e) här är efter en dags solavbrott âter regn, dubbla ylletröjor gäller, värsta vâren sen 1987 alltsâ sen innan jag blev, eh, fransyska?
f) franska ungdomar är enligt en studie europeiska rekordhâllare pâ drogintag, vilket kanske därmed kommer relativisera idén att svenska ungdomar hâller rekordet i att hänga sig
g) idag firades det första gayäktenskapet i detta land och jag önskar av hela mitt hjärta att det sätter stopp för allt detta mediautrymme som anti-gayäktenskaps-galningar fâtt â det senaste, sâ oerhört tröttande pâ alla nivâer
h) firas bör ocksâ Thomas Nydahl - sâ varmt grattis till stipendiet!
i) borde skriva en avhandling kring idén runt sjungandet och varför inte godnattsânger som sprâkinlärning, kom hjärtans fröjd, ramlar ur en liten mun vid min sida gâng efter gân och jag ler dâ jag knappt trott hon var vaken när vi dit kom
j) en annan fördel med ett hus trettiofem minuter bort är körsträcka pâ lika länge och utrymme att âter lyssna till France culture där man hör bâde det ena och det andra, nu senast högläsning ur Proust pâ ämnet promenad som romanfigur och la proménade de Guermantes som specifikt exempel; högläsning därför av avsnitt frân barndomsskildringen och uppmärksammandet av syrenernas blomning och solens strâlar genom lövverket och, âh, jag visste inte att jag skulle bli sâ glad över pâminnelsen över vilket underbart verk det var, en hel sommars läsning, âh nummer tvâ

*truffé är franska motsvarigheten till späckad, bägge mao med matmâtt mätt - späck vs tryffel - vilket ju gör hela uttrycket- mättat?
** nej, jag HAR inte läst Boris Vian, vet ju endast hur fyndig samt jazzig han skall ha varit, jazzig som införare av jazz till det franska riket. Samt att han var ingenjör tills han hoppade över till poetbâten. Âterkommer i ämnet när bot gjorts. (?).

Under solen, det relativa.

Sitter i solen. Till vänster i bild, del av vârt hus. Till höger, vâr granne den lilla romanska lantkyrkan, frân vilken vi hör sâng och klockringning - det hâlls begravning.

Bitterljuvt. Tragikomiskt. Relativitetsbevis.

Helghälsning

Nu drar vi till landet och hoppas pâ solglimtar.

Innan dess, ett tips och tvâ vittnesmâl:

1: Nostalgia.

Hade jag fortfarande bott i Paris hade jag en dag som denna sprungit till Sorbonne där andra dagen av den internationella konferansen kring Echenoz, Skrivande och Sprâk, hâlls. Vad man än tycker om Echenoz skrivande tror jag det är mycket intressant som sprângbräda till funderande kring just skrivande och sprâk.

2: Artikel.

Läste igâr en liten artikel och minns nu ej om det var i The New Yorker eller Guardian om den unge mannen pâ 22 som for tvärsigenom Amerika bara för att knacka pâ Hemingways dörr och tala om hur mycket han tyckte om hans skrivande. "Och där stod han: Lâng, bredaxlad och med benen ganska brett isär". Tog sedermera emot den unge mannen, fick loss dennes tunghäfta, de sprâkade kring skrivande och sprâk och det var där Hemingway fick ur sig sina berömda ord hur ett han lärt sig angâende författande var att aldrig skriva för mycket. Att spara sig till morgondagen. Den 22-ârige mannen gav ut en liten bok kring deras möte och det är ju bara skam att jag inte sparade länk och namn. Ni vet, smâ artiklar som fortsatt ligger kvar och smâpratar med en timmar efter läsning.

3: Oväntad replik.

Hon: Ah! Känner mig mycket... optimistisk denna morgon.
Han: Jo, tänkte nog det - att du gjort flätor i ditt hâr brukar vara ett tecken pâ det.
Hon: ?

Trevlig helg!

Kort bokenkät - Animals - Keith Ridgway

Bokens titel: Animals
Författare: Keith Ridgway
Just nu pâ sidan: Ungefär drygt halva.
Tre meningar etc: Irländsk författare som hade gâtt mig helt förbi tills jag läste om honom här - och efter att ha läst den här inledningen pâ samma ställe blev jag än mer inspirerad - dvs antalet bortlagda böcker är iâr rekordhögt och efter att ha pâbörjat Dostojevskis Le Double (har ingen aning om vad svenska titeln är men det har säkert ni - dubbelgângaren?) och insett att upplagan vi hade var en översättning av Markowicz som ju för nâgot âr sedan marknadfördes hârt dâ han nyöversatt Dostojevsiks hela verk till franska pâ ett mycket nydanande sätt - äntligen fâr läsaren tillgâng till Dostojevskis ryckiga, hackiga stil - vilken i mina ögon massakrerat verket totalt och gjort det nästintill oläsligt - nâ, i väntan pâ att inhandla en annan översättning, vilket nu är gjort, tog jag upp denna Animals som inköpts samma eftermiddag jag läst ovan nämnda inlägg - OCH det är jag mycket glad för (tre meningar är ej mycket sâ man fâr tricksa lite, det inser ni?).
Man är nära, nära, berättarjaget och för första gângen pâ länge händer det som ju är sâ livsglädjande med riktigt bra litteratur, dvs att man har med romanen i det undermedvetna medan man lever pâ sitt eget liv; detta dubbelskapande som ju utgör en av grundanledningarna till läsning, en av de högsta vinsterna med läsning. Jag kommer pâ mig att tänka pâ Jonathan Coes första böcker - efter hans mästerverk What a carve up! dalade det ju tyvärr, antar att deadlines tyvärr i detta fall dödat en av vâr tids större författares andra författarliv - det där närsynta levernet, skrivandet, galenskapen i uppmärksamheten ägnad ât detaljer, en fläck pâ en matta i form av Australien, händer lagda pâ en bassängbotten och känslan av det, viljan att leva, viljan att känna. Ett närsynt jag som dock aldrig tappar bort sig, aldrig blir ointressant, man lever i det och jag tänker att Knausgârdsmodet har mycket att lära, eller snarare detta tilltalar mig än mer; att lyfta ribban, att lâta vardagen bli fiction och inte lâta fiction endast vara vardag. Vet inte riktigt hur jag skall ta mig vidare i denna enkät, men hade jag varit ni om ni varit som jag, dvs ovetande om Ridgways skrivandes existens, dâ skulle jag läst en varm rekommendation till läsning. Hans The long falling - Mauvaise pente, franska titeln, har vunnit flertalet priser och ligger pâ min hylla som nästa läsning vid sidan av le Double.

Betyg: Tycker det är underbart när nutida pärlor hamnar i mina händer sâ: 5.

Vâldet börjar redan i smâskoleâldern.

Lillan: (...) mâste bara springa och hämta tvâ andra djur och ta med i skolväskan.
Hon: Fort, fort, fort; vi mâste springa... hör du katedralsklockan...? vi borde redan vara där.
Lillan: Sâ! strutsen kommer kunna anfalla Brian, pang, och kon kommer kunna slâ med sina magiska horn i Nicolas huvud! Jättehârt, haha!

Godkväll tisdag

1) dubbla tröjor, strumpbyxor under jeansen, dusch under eftermiddagen för att fâ upp värmen endast = intressant maj mânad.

2) Nysprungen mynta nere i rabatterna inbjöd till hemgjord Mojito ansâg undertecknad som mycket besviken minuterna efter slängde ut f-n-skapet i vasken. Tyvärr ej första misslyckandet.

3) Tre timmar pâ bibliotek en eftermiddag gör underverk i själen.

4) Kort bokenkät kommer säkerligen snart, nu var det ett tag sedan ovan nämnda själ längtade till kvälls för att âterknyta till raderna och det är en lugnande känsla som lägger sig som nâgon slags skyddande strumpa kring den... ja ni fâr fortsätta den katastrofala meningen pâ egen hand, tror ni är med.

5) inväntas nu nykokt färskpotatis med ocksâ här frân rabatten upptagen gräslök som skall klippas över - hoppas pâ bättre lycka med detta.

Eftersom det regnar sâ blommorna lägger sig ned blir bonus pâ det hele att vi har pioner i massor här i huset som ju ändâ annars skulle dö som vi ju visserligen alla skall - men man kan ju inte lâta det ske utan att de av nâgon hunnit doftats pâ? (Och ni ser väl till att doftar pâ varandra, mina vänner?).

Fick för övrigt igârkväll en mycket hemlig hemlis viskad i mitt öra - "det är snart mors dag och vi har gjort jättefina hjärtan även om jag inte hunnit klart med mitt än".

Än finnes tid.

Hej tisdag!

Efter ännu en lânghelg är jag nu sâ trött pâ helger att det heter duga - välkommen tisdag, välkommen vardag! Jo det är sant. En mânad av uppochnedställd värld är mer än jag riktigt stâr ut med.

Efter en igenmurad helg i regntermer lyckades vi med att inte riktigt slâ ihjäl varandra, bara nästan - men det är ju mycket bra för springandet, kom iväg bägge dagar bara för att fâ komma ut mol allena - är vi tillbaka i stan där vi för tio dagar sedan tog det gemensamma beslutet att stänga av byggnadens värme dâ det ju var sol. I ett dygn. Här pâkläds dubbla ylletröjor, vâr granne mötte oss igârkväll och undrade om vi var med pâ att be om att sätta pâ värmen igen - hon hade själv ägnat söndagen med ugnen pâ för att stâ ut.

Ja ni ser, Normalitet, det är vad världen behöver. Inte igenmurad himmel och kallt i maj.

Nu omfamnar vi samtligt och gâr in i tisdagen med glädje! (som han skulle sagt, frälsarpelle).

Godmorgon!

Söndagmorgon

Här har vi redan hunnit ta en tur till mânen. Och ni?

Regnet det bara öser ned.

Sedan lunchtid. Spackel, spackel, regn, regn, koja, koja, spring, spring.
Nu: vedbrasa. Alldeles strax: Sömn.

Visste vi inte bättre skulle vi tippa pâ mitten av oktober.

Testing, testing

Nu är vi här igen, i samlad skock, pâ landet. Skymning: magnifik. Sparrisen: sagolik. Vinet: mycket gott.

Natten till onsdag sov mannen bland oss här. Onsdag kväll kom han hem. Torsdag försökte vi oss pâ att âka hit tillsammans över dagen och slutade i frustrationsgräl. Han över att ha ägnat morgonen ât annat lett av mig och inte finna ro pâ eftermiddagen här och behöva min närvaro. Jag över att ha ägnat morgonen ât annat lett av mig för att äntligen sätta mig med mitt pâ eftermiddagen och inte kunna pga behov av samtal frân hans sida. När jag satte mig i bilen mot eftermiddagsslutet för att lämna honom här och âka hemât hade vi lângsamtal om det nödvändiga jämkandet, sökandet efter den optimala balansen. Man finner den bara om man vâgar bli osams pâ vägen.

Idag har vi arbetat utmärkt pâ varsitt hâll - vâra dagar ser nog konstiga ut i andras ögon, men det krävs koncentration för att hâlla detta antal bollar i luften. Och vi är mycket nöjda vid âterseendet.

Mamma - nu (efter fyrahundrafemtio Rosa pantern) vill jag se Papageno. 

Vad som ju är fantastiskt är att det hela sjungs pâ svenska. "Min lilla vän, min lilla vän". Apropâ häromdagens funderingar kring att sjunga ett sprâk till en början är mindre prestationsfyllt än att tala det. "Sâ kan jag bli din lilla gubbe, sâ kan jag bli din lilla gumma. Papapapapapapapapapageno".

För övrigt blir det här med en fyraârig röst ganska komiskt:

Släktskap och ödets nycker.

Ringer min morfar i sköna Värmeland, som fyllde âr igâr men dâ var onâbar - varför förstâr jag nu, han var ute och sjöng som sâ ofta, sâ âttioâtta som han är - och allt är bra med er?, kvittrar han. Allt bara bra, tack - och med dig med? Jajamen, jag har finfrämmat här idag, Lena Hagegârd, du vet Hâkan Hagegârds syster. Men vad säger du? säger jag, jag visste inte alls att ni kände varandra? och berättar sâ om nedan. Är hon hos dig nu alltsâ? Hälsa dâ henne att vi satt och sâg hennes bror igâr - och hur han gâtt varmt här under morgonen pâ allmän begäran. Nejmen, det skall du fâ tala om för henne själv - Lena?

Och sekunden därpâ talar jag med Papagenos syster jag alls inte känner. Och hon har kommit fram till att vi är släkt. Jag lämnar en CD till er här om ni tycker det kan vara roligt och du vet att din morfar har suttit här och berättat mycket information som var väldigt viktig för oss för att fâ ihop allt. Vad mysigt att ni är hos min morfar just idag, ovärderligt. Ja och vVd roligt att du berättade för dig att ni sâg Hâkan igârkväll, det skall jag tala om för honom.

Finner lillo under en filt i sitt rum, tittandes pâ DVD för andra gângen idag. Förklarar ovan för henne och att systern till Papageno skall tala om för honom att hon tittar pâ honom. Förtjust skratt.

Troll. Flöjten.

Livet.

Solsken i blick. (Tvâ genier i kombination: Bergman och Mozart).

Familjelegenden vill att undertecknad som mycket liten satt som förtrollad vilket ju i sig är passande dâ det handlar om en Trollflöjt.

Igârkväll dâ vi var pâ tu man hand tänkte jag se om passande liten kan vara ungefär fyra och nâgra mânader. Det var det.
Magin hâller i sig - och tro jag det: prinsessor, onda drottningar, en drake i introduktionsscenen och som krona pâ verket en vad man tror hemsk trollkarl. Samt musiken som trollbinder liten som stor. Rekommenderas mao som kvällsaktivitet till vilken förälder som helst.

Redan ouvertyren. Dryga sju minuter och alla dessa vackra ansikten (och flertalet av oss kända). Knäpptysthet och koncentration. Tilltaget fick mig att minnas Pasolinis svep över lärjungarnas ansikten som studerar hans Jesus.

I övrigt följer ju sedan guldkorn pâ guldkorn.

Tvâ genier i kombination som gjort allt för att trollbinda generationer - jag var beredd att se endast halva, strax före nio hade vi sett hela och det nynnades Papa-papa- tills sängdags.

Godmorgon!

Big time sensuality

i'll take care of you
protect you
calm, calm down
you're exhausted
come lie down
you don't have to explain
i understand


Länken till ovan fungerar inte. Utdrag ur Come to me. Ni fâr helt enkelt klicka er vidare.

Apropâ slutna rum nedan

Amen hörrni. Här har vi ju en direkt motsvarighet - lât oss skapa osynliga energifält när vi ändâ hâller pâ. Vad jag menar kommer först mot slutet. Ge det 3 minuter.

Översättningar och kulturkrockar

Satt just av outforskad eller i vart fall anledning jag inte nu tänker gâ in pâ och översatte följande artikel frân le Figaro.
Tänker att man nog mâste vara svensk för att finna pâ (och tro pâ) liknande...?
Eller i vart fall sett mycket Staffan Westerberg?
Eller i vart fall haft mycket oranga plyschkläder som liten?


Men tanken var ju god, som han sa.


-->

En aldrig skâdad erfarenhet av “understimulation” vid Svenska Institutet.

Stanna tiden för en timme tillsammans med din bebis.

En kokong, som en livmoder. Men alldeles vit. Mjuka kuddar. Speglar lite varstans. En lugn, repetitiv musik. Endast nâgra ljusprojektioner i gult, orange, rött. Atmosfären är avsiktligt understimulerande. « Det är ett rum att vara i”, förklarar svenska Katti Holfin, ansvarig för Stockholms Kulturhus barnavdelning.

Ett rum att vara i? Det är mycket riktigt en förbryllande installation som kan âskâdas frân och med idag pâ Svenska institutet i Paris. Med titeln « Noll till ett – de första tolv mânaderna », bjuder den in till att “träffa” sin bebis under en timme i detta avskalade rum. Man gâr in i det barfota, « vilket gör att man känner sig ödmjuk och vilket hjälper att bättre förankra sig i marken ». Endast en förälder släpps in i taget, för att uppmuntra till ett möte öga mot öga och förhindra smâprat. Ifrântagna alla lockelser är paret förälder-barn tänkt att under en timmes interaktivitet stanna tiden, sluta röra sig, upptäcka varandra… Vid utgângen ombeds varje förälder att lämna ett brev som barnet kan fâ öppna pâ sin tioârsdag.

« Jag fick idén 2007, dâ en barnombudsmans rapport visade att en tredjedel av de allra minsta i Sverige missade “kopplingsfasen”, dvs att bandet till föräldrarna inte helt etablerades”, menar Hoflin. Jag noterade att folk som besökte vârt bebisrum vid Stockholms Kulturhus betedde sig alltmer agressivt och att de inte lämnade sin iPhone ens tillsammans med sin bebis. Dâ vet vi ändâ att det första âret med en liten är avgörande. Jag tänkte att det säkert vore svârare att nâ dessa föräldrar i ord och bestämde mig därför att nâ dem via deras sinnen. »

Typisk mândageftermiddagstanke.

Alltsâ... Apropâ alla dessa musikvideos och reklamsnuttar pâ samme tema:
Hur mânga om sâ alldeles JätteNyförälskade par hâller Verkligen pâ och kastar kuddar pâ varandra?*

- Vad ska vi göra, darling?
- Kuddkrig?

*enligt alla dessa musikvideos och reklam: väldigt mânga. 

Helgaktivitet

Förutom att fundera och bära in ved, umgâs med tanke pâ att det nästan treveckiga lovet ute i huset drog mot sitt slut har tvâ konstateranden gjorts:

1. Att mâla om ett rum, sâ litet det är, är en synnerligt märklig sysselsättning. Alla som mâlat vitt vet vilken dubbel känsla det är: otroligt tillfredsställande och precis lika trâkigt. Men sâ fint det blir. Mitt framtida alldeles egna rum i väntan pâ att norra delen av huset skall restaureras - men vilket kräver mer av oss samtliga pâ alla sätt och vis än vi just nu har - är världens sötaste lilla arbetsrum som i framtida mâl kommer kallas "sommararbetsrummet'. Cirkus tre kvadratmeter, ganska lâgt i tak MEN pâ husets tredje vâning, enda rummet pâ tredje vâningen, med ett litet fönster med utsikt som heter duga och smâ glasrutor som i ett lusthus mot trappan. Lâter det inte fint, säg? Det är det. Och detta skall alltsâ bli mitt alldeles, alldeles egna kryp in, till vilket man kan stänga, i vilket man kan lämna böcker uppslagna, papper utspridda, tavlor ingen annan förstâr tjusningen med upphängda. Âh.

2. Att slita upp murgröna är som balsam för själen. Give mig murgröna tillsammans med springandet och mitt tänkta lugn är funnet (och det fina är ju att murgröna växer som maskrosen, dvs i takt med att du sliter gror nya smâ blad och du kan börja om). Dessutom mâste man ta i lite för att fâ loss stjälkarna, dâ de snirklar sig metervis och om varandra.

Ett tredje är dock ocksâ att understryka hur förgjordat lycklig man kan känna sig efter att under âr och âr och âr suktat efter kombinationen lantliv och stadsliv och inse att man plötsligt har det. Och att stadslivet innebär att bo i den medeltida delen av en stad där ingen kommers finns, nästan inga människor finns, men tjocka väggar och stenmurar, en katedral och tystnad. Att ocksâ här fâ vakna till koltrasten, ni vet solklasten. Det är nog en av de mest grundläggande bitarna av lycka.

Med tanke pâ nedan.

Det mâste ändâ understrykas: Det är fascinerande pâ mânga sätt att en text som Bohmans publiceras i Expressen. Expressen, värsta kvällstidningen, blivit i mycket värsta gossip-tidningen, men lämnar plats för det här. Med en mycket personlig, "ickejournalistisk"* ton, ett anslag med betoning pâ känsla (som sâ ofta vad gäller Therese Bohman och det är hennes styrka).

Har funderat mycket pâ detta, dâ det är ett uttryck för Sverige idag. Skulle kunna skriva sidor och vet ej om en sammanfattning är intressant eller läslig.

Vad som är helt klart är att en liknande text i Fransk press ej vore tänkbar.
Här finns för det första ej plats för under-fyrtio-âriga skribenter, utan högskoleexamen, ja skulle vara Libération, dâ, men aldrig med personligt anslag, det är isâfall med trettiotre referenser. I en motsvarighet till Expressen, absolut inte, skulle eventuellt vara i Journal de dimanche, "minor" tidning men i vilken man ibland finner guldkorn just vad gäller litteratur eller filosofi och pâ samma "oväntade" sätt som att man i Expressen kan finna en reflexion runt introvert och dagens samhelle - men dâ skrivna av ett namn, som det heter.

Bohman är dock ej den enda. Att det finns en plats för yngre skribenter i Sverige, med en mycket personlig ton, det är underbart. Ofta med en mycket varierande bakgrund, med studier i form av blandade kurser, olika horisoner, icke konformitet.

Frankrike lider av sin konformitet. Av sitt behov av diplom innan debut. Vi hâller pâ att anställa en ung tjej för att packa varor som undrar om det inte gör oss nâgot att hon inte har erfarenhet pâ omrâdet. Hon har just nu plats pâ biblioteket för nâgra mânader, men kan inte vänta sig nâgot längre kontrakt dâ hon inte har en concours bakom sig, inte är tjänsteman inom omrâdet, för att - ställa tillbaka tillbakalämnade böcker i rätt hylla.

Ländernas storlek spelar visserligen roll, men inte endast.

För nâgra âr sen funderades mycket kring om man i Sverige inte med alla dessa "lösa kurser" utan "program" inte skulle skapa endast dilettanter, människor med ganska mycket kunskap inom ganska mycket, men ej särskilt specialiserade. Om detta inte skulle bli ett hinder. Texter, platsgivande för texter, som ovan nämnda visar pâ motsatsen?

Morgonstund

Här soves. Vilket ger mig tid, det är underbart.

Rekommenderad morgonläsning som bägge pâ ett vis ligger nära:

Annannan - Landet i norr, allas vârt arv.

Thomas Nydahl - Landet i norr, allas vârt arv.

Ja kära ni. Jorden, norden, vi ärvde. Summa summarum för en som undertecknad: arvet i länk ett har gett mig mod att konfrontera arvet i länk tvâ. Mycket ung gav jag mig ut och lämnade landet i norr. Har sedan dess varit en utomjording, med rätt till, dock, socialförsäkring ock i det nya landet, men ändâ, med inställningen som katten: lita endast till dig själv. Med arvet frân länk ett fanns aldrig sedan aldrig nâgon familjerikedom att luta sig mot, att vänta in, stâ och gâ själv. Men ocksâ exempel av personer som aldrig levt med nâgot annat.

Det är skrämmande tider, visst är det sâ. Tidsskiften pâ alla plan. Pâ ett vis, inser jag, har jag sâ in i norden (!) vant mig vid tanken att jag inte har nâgot att vänta mig att jag skulle bli förvânad över att se nâgot annat än ett 0-beslut när min tid är kommen. En grundkänsla sprungen ur utlänningsskap, men förmodligen, främst, ur mina samtal med morföräldrarna sedan barnsben. En tolvârig piga, som âret därpâ blev barnmorskeassistent, lärde mig tidigt att aldrig lita till nâgon annan än mig själv. Det skänker krafter - och skänker krafter till den ekonomiska delen av livet - en del jag med min personlighet helst skulle spottat pâ, lämnat ât hädan men aldrig kunnat göra, aldrig vâgat göra, lärt mig att slâss pâ alla plan samtidigt - ofta grâtit mig genom dessa tider, men grâtit mig genom dem, punkt. 

I övrigt, citerar delen Thomas citerar ur Bohmans text:
"Jag blir fortfarande tyst i större grupper, men jag tycker inte längre att det är plågsamt med situationer som innebär att träffa nya människor. Jag kan småprata, även om jag ibland föredrar att inte göra det. Men att veta att jag kan ger ett självförtroende som jag tror gör mig trevligare. Ändå önskar jag att det introverta i högre grad framhölls som ett ideal i samhället. Framför allt verkar samtiden jobbig för introverta barn, som fortfarande inte har utvecklat den självständighet och integritet som är den vuxne introvertes belöning: Lugna och orubbliga som gråberg kan vi säga "Jag tänker inte delta i er gruppaktivitet". Den uppväxande generationen verkar leva i en kontext av uppstyrda aktiviteter, nätverkande och projekt som ställer krav på sociala förmågor, som de inte har möjlighet att välja.

Sâdan var jag, sâdan är min dotter. Jag studerar henne sedan hon föddes, som väl alla gör med sina barn, och konstaterar hur hon redan som tvââring alltid ville sitta ensam, mycket symboliskt utanför ringen, under de första timmarna pâ dagis, kunde be om att fâ äta sin lunch ute, ensam, när de andra ât pâ insidan. Hur det fanns förstâelse för det och man leende berättade detta för oss. Hur hon som just fylld treâring skulle börja skolan och med förskräckelse i blicken pâ morgonen, alldeles för tidig för henne, sa: Jag vill inte vara här. Det är för mycket folk. Precis det ordvalet och vad kunde jag göra annat än att förstâ? som själv flytt kontorslandskapen sedan alltid mycket pâ grund av att till blodet hata att redan frân uppvaknandet behöva säga hej, samtala, utbyta, innan jag ens sagt godmorgon till mig själv, funnit mig själv kommen direkt ur drömmarna. Men redan här, vid tre ârs âlder, är man tvungen att konfrontera omvärlden, pâ gott och ont.

Som litet barn vet man mycket väl vad man, som introvert, behöver och inte behöver, orkar med och inte orkar med. Resten lever man med. Senare fâr man dock, pga samma omvärld, som inte har samma behov, slâss med termer och ord som som "blyghet", "utanförskap", "annorlunda", "tysthet", "reserverad". Och lângt senare, mycket lângt senare, har man hittat tillbaka, i form av en stark och vuxen introvert.  

Dagens

Det blir inte mycket mer än dagens just nu, men det bjuder vi pâ.

- Lillo var frukostbjuden till grannhuset. 9.30 stod en av ivrighet flämtande snart femâring utanför dörren, som uppgjort igârkväll, och undrade om lillo var klar. Det var hon. Nästan. Mycket nyvaken, men femâringen stod och stampade i bara pyamasen, Lillo tâgade därmed iväg iklädd det ocksâ hon. Givetvis, givetvis, i vart fall i hennes ögon, med undertecknad i släptâg. De ât frukost pâ cirkus tre röda och glömde sedan bort min närvaro. Min och mormoderns samtal om dessa barn som anses blyga - Lillo - men ej är det (sâ snart man sett hela personligheten och de själva hittat hem i ditt sällskap) - mycket trevligt. En mindre "blyg" vaknar 07.30 - kompisen - en mer "blyg" 9.15, skrubbar sig i ögonen och de tar varandras händer och kallar varandra copine.

- Leverans av fyra ton grus till framsidan. Jomenvisst. Varje ton i en plastsäck. Jomenvisst. Det skottkärras en del här utanför huset. Samt krattas. Och mycket fint blir det.

- Utskrift av tecknad Den lilla sjöjungfrun frân internet för färgläggning av tvâ copines, eftermiddagssysselsättning (vad gjorde mödrar utan internet undrar undertecknad) - ja, ja, ja! jippi!, den lilla sjöjungfrun (...). (ja vad gjorde de, upprepar undertecknad).

- Nytt besök pâ granngârden. Kom hem med 7 kg griskött frân granngârden. Vilket liv, sa grisen, och grymtade.

- Ouffh. Godkänt pâ en hel hoper sidor efter icke godkänt pâ en hel hoper andra. Vilket liv, sa den strävsamma och tog sig ett glas rosé.

- Funderingar kring blyghet och "introverthet" som hopas efter Therese Bohmans text igâr, gillas. Gillas att det funderas kring liknande i offentligt rum. Skillnad mellan blyghet och introverthet? finns det verkligen en skillnad, finns verkligen blyghet undrar en introvert som lärt sig bli mer social med tiden men helst luktar pâ korkheten i ensamheten. När jag ser Lillo likna mig tror jag inte det. Jag ser hur hon inte är blyg, men däremot blir högst reserverad sâ snart hon ej styr tempot. När hon igen gör det - Dr Jekyll och Mr Hyde.

Nu: Brasa i vedkamin, ljuvligt. Bjuder er pâ nâgra bilder frân häromkvällen - tagna via dator - sâ stâ ut med skärmspegling, men dock. Sâ även de. Eller i vart fall deras himmel.

Barbara flâsar mig i nacken.

Alltsâ ibland är slumpens nycker ofantliga. Att vi sâg just filmen om Hannah Arendt och just den del av hennes liv filmen behandlar precis just nu är nästan spöklikt intrigerande. Hon ligger, ja, och flâsar mig i nacken genom mitt bakhuvud sedan dess. För den del bâde Barbara och Hannah. Jag tycker sâ mycket om liknande flâs, ett slags tillrättaläggande sâdant. En blandning mellan: kom igen nu och glöm nu inte vad vi sa. Fint.

Lokalodlat.

Vi fixade och donade med résine pâ arbetsbänken till nästan färdiga köket i eftermiddag, som fortsatt i skrivandets stund torkar. Vilket gjorde att jag tänkte - hm, mina sparris och färskpotatis. Kanske inte riktigt tid att dra igâng dessa?

I samma stund kom granntösen med ung mamma gâende över gräsmattan. Liten tös här, mycket glad.

En timma senare satte vi oss alla fyra i vâr minst sagt - orensade ? - bil - ni har alltsâ ett tredje hus? precis sâ är det - för att âka granngârds, tio minuter bort och mötas av följande:

Tvâ unga herrars gârd, med kvällsöppet tvâ kvällar i veckan varav onsdag:
Djur pâ plats:  höns, tuppar, grisar, getter, fâr, hästar, âsnor, katt och hund. Samt bebisar till de tre mittersa.
Att köpa pâ plats: Getost, koost, saucisson - torr korv (?!) - paté (himmelsk) - öl. Samt att ett halvt lamm är beställt tills "när tiden är inne".

Med det samt gungande i bagaget âkte vi hem. Och avnjöt det hele med färsk baguette och vin frân nästgârds. Âh.

*lite tidigare under dagen hade vi varit och inhandlat youghurt och färskost frân en annan granngârds, endast mjölkproduktsinriktad och vars produkter vi hyllat sedan veckor tillbaka, aldrig inköpta pâ plats. DOCK är det först dâ man inser att även de som talar "lantodling", "kravmärkt" etc har tuffa villkor. Jag hade inte velat vara ko just där. Men hade gärna varit get enligt ovan.

Överraskningar

Söndag kväll förstod jag ju att det imorgon är Kristi Himmelfärds och därför röd dag. Därav lânghelg. Därav, med idag, 8e maj, röd dag, dagen friheten âter kom till Frankrike, mycket lâng helg.

Igâr eftermiddag packade vi därmed bilen full och här sitter jag âter i tystnaden, nu ock med köksbord (det tar sig!).

Springturen igârkväll, ni vet precis i gyllene skymning, magisk. Ett râdjur, en traktor, och sâ, ja, jag.

Färskpotatis frân granngârden (ja, faktiskt) och torsk, bägge inhandlade pâ marknaden. Nu har vi dessutom än fler marknader att välja pâ och det är en fin lyx att kunna köpa jordgubbar, sparris, potatis, mjölk-smör-yaghourt, champinjoner, you name it, frân odlingarna alldeles intill. Och, inte som i Paris, till hutlösa priser, i vart fall de marknader vi hade runt oss, men till lägre pris än stormarknaden. En vinn-vinn-vinn-vinn-vinn-situation.

Innan insomnande, funderingar kring framtida uppdelning mellan stad och land. Ett stort utan att vara jättekliv vore givetvis att byta litens skola och bosätta sig här. Ett annat att se till att tillbringa helger samt tisdag kväll till onsdag kväll här, samt lâta mannen bo över pâ egen hand en eller tvâ nätter därutöver. Vilket kanske skulle göra oss alla gott. Har man vant sig med ett antal nätter och morgnar pâ egen hand längtar man ofta tillbaka till det, inte som bas för tillvaron, men som en alternering (alienering, hoho). Den tystnad jag har just nu runt mig har jag aldrig hemma och oj vad jag längtar efter den, ofta. Vilket bâde talar för stad - med egna dygn - och land - alltid.
Skillnad mellan stad och land - pâ landet, tillräckligt mycket yta för att vi skall kunna glömma av varandra om dagarna.

Ni vet, ensamvargen (undertecknad) som behöver nâgot/nâgra runt en som man aldrig umgâs med, talar med, etc, men finns. Nâgot/nâgra kan vara personer som vistas pâ biblioteket samtidigt som en själv, eller arbetar där. Eller i blomsteraffären. Ensamvargen nummer tvâ (mannen) har redan kommit fram till att det ej är nödvändigt, han ligger dock tio âr före mig. Samt om han vistas här i ensamhet vistas jag i ensamhet i lägenheten, detta kan bli mycket bra (som jag längtat efter att vistas i ensamhet  lägenheten under mina âr av annat arbete).

Samt - springa ned tre minuter till skolan istället för att ta bilen visserligen bara fem minuter men dock.

Ja ni ser, fortsättning följer, en fundering som fâr ligga öppen, alternativ tvâ är dock att sätta i praktis from nästa vecka och jag tror det kan visa sig vara en utmärkt lösning.

Har ni sett Margarethe Von Trottas film om Hannah Arendt? Om inte tycker jag ni skall göra det.
Den behandlar inte hela hennes liv, men om en specifik period - när hon ber New Yorker om att fâ täcka Eichmann rättegângen i Israel. Om hur hon, som judinna som själv överlevt lägren, intellektuell, universitetsprofessor, blir anklagad av en hel omvärld att vara pro-nazi genom att rapportera hur Eichmann främst tycks vara en icketänkande människa som endast följt order och lytt sin hierarchi. Samt visat pâ att högt satt judar av olika anledningar stött samma system. Hur man i hennes pâstâende vill se en rättfärdigande av Eichmanns handlande. Hur hon menar att hon endast konstaterar att hans personlighet är ärketypen för den banala, ordinära människans personlighet - vilket därmed aldrig kan ursäkta hans handlande, men hur en icketänkande människa är kapabel till den allra högsta ondska. Hur hon stâr med ryggen rak och argumenterar när vänner och en hel samtid vänder henne ryggen, där hotbilden blir allt mer kvävande.
Men ocksâ en film om hur hon koncentrerar sitt liv kring just tänkande.

Detta om att sätta koncentrationen i tillvaron absolut först - det är ju ocksâ vad allt ovan handlar om.

Dessutom är Barbara Sukowa strâlande - minns ni henne som yngre hos Fassbinder, Lola? Ett mycket övertalande inre lugn som i kombination med Arendts personlighet - likt Lolas intensitet - ger upphov till stor skönhet.

Lantliv IV

Han: Lillo har mao skola pâ mândag - vi mâste alltsâ âka hem imorgon? Det känns ju... sorgligt.

Ja, här har vi nu bott in oss under snart tvâ veckor. Inga spisplattor, vedbrasor till kvällen, tandborstning och disk i badrummets handfat (tills i morse, dâ en hel diskho faktiskt kom pâ plats). Ja ni vet, sommarhuskänsla.

Samma smutsiga jeans var dag, knappt tvättade i övrigt, kaffe pâ trappan, fâgelsâng och tystnad.

Imorse när jag sprang fick jag en känsla av total overklighet. Ensam pâ en soldränkt asfaltsväg, snirklande mellan gröna eller jordbruna fält. Inte en kotte. Förutom jag och fâglarna. Samt möte med en dam och hennes hund, samma människa som var den enda jag stötte pâ, tvâ gânger, sist. Bonjour, säger vi, och nickar leende till varandra. Sen blir allt lika öde, allena, igen, som den bästa science fiction film - finns vi? Sâg mig själv med en hund springande vid min sida. Säger ju det: overklighet.

Grillat har vi. Har aldrig grillat i mitt liv sâ fick frâga om râd till grillande föräldrar dâ det första kvällen blev totalfiasko och nedläggning. Hur misslyckas man med det? undrar ni. Ja, hur misslyckas man med det? svarar jag. Man kan förmodligen inte lyckas med allt här i världen och värre finns att misslyckas med.

En liten har funnit en andra bästa kompis, ett barnbarn till enda grannen, sâ fint, sâ fint att se och höra dem, skuttande, skrattande.

Vi arbetar lika mycket som hemma, men sommarlovskänslan är ändâ inte lângt bort. Sâ mânga associationer till just sommarhus. Det imperfekta livet som är sâ innerligt perfekt när det vill sig. Samt ingen skola att passa - GUD vilken lättnad i det dagliga uppvaknandet, jag skall inte tjata men det borde finnas tvâ klasser att välja mellan: En som börjar Tidigt. En som börjar lite senare. Vore jag president skulle detta införas bums, med resultat av hoppas jag värre manifestationer än dessa "anti-gay"saker som fortsätter - detta land, detta land.

Uppdatering i snokämnet:
Lillo och jag gick igâr en lângpromenad och hamnade bredvid ett hus i en glänta där det hör och häpna bor ett brittiskt pensionerat barn. Och deras hund. Hunden har ett speciellt skall när ormarna kommer, sa John, och hötte med huvudet som man annars bara gör med fingret mot ett uthus, där hängrännorna var vid ca 1,70 m höjd. Jättestora - sâ häär lânga - mhm, sa jag, och nickade införstâende - de kryper in där i taket. Och när Ash, hunden, hör dem blir han minst sagt pâ sin vakt.

Uppdatering i hästämnet:
Pâ samma promenad fann vi ett sto och hennes föl som blev överlyckliga över att se oss - kanske lika lyckliga som Lillan. Utbyte av gräs uppstod, samt klappar. Idag: ponnyridning pâ en skogsstig.

Uppdatering i läsämnet:
Jag har inte läst mer än nâgon sida de här tvâ veckorna. Haren med bärnstensögonen skapar ej lässug, förmodligen är det vad som är felet. Det fâr bli ändring pâ detta när vi âter fâr tillgâng till bokyllorna vâra. Har dock skrivit desto mer, kanske en annan anledning till mindre läslust.

Ja kära barn. Vart skall detta leda. En man vid min sida är beredd att flytta hit permanent och det nu.
Inte jag. Alternerandets charm. Fram och tillbaka flyttandet, jag tror jag är född till att ge mig hän totalt alltid pâ tvâ hâll. Där fick ni nâgot att bita i, inte sant?

Dock viskade en fâgel att skolorna förmodligen tar lânghelg till veckan, dâ det är lovdag onsdag. (Hein? hostade jag - efter tvâ veckors lov, är det inte dags med lite... skola, nu?).

Annan sak: Vänjer mig aldrig vid föräldrar som hotar med fessée, smisk, om inte barnet gör ditten eller datten. Fâr tigerklor, moderskänslor för varje litet barn, jättevingar.

Lillo tittar pâ Rosa Pantern. The pink panther. La panthère rose. (Vart tog h:t vägen pâ svenska?). Humor helt i min smak. Jag skriver in rätteleser, finns det trâkigare syssla? (Ur trâkighet föds blogginlägg liknande detta - helt utan styr eller lag).

Dagboksbloggen, vänner, dagboksbloggen.

Sprâkfunderingar.

Detta med att youtube automatiskt ger förslag pâ andra filmer när en är slut.
Mâste ju göra underverk för barns sprâköron?

Lillo tittar med förtjusning pâ arabisk tecknad film, gâr frân fransksprâkig Barbapapa till ett annat avsnitt pâ kroatiska. Sitter just nu vid min sida (sâ gick det med den ensamheten) och tittar pâ en rysk historia.

Och sjunger gärna egenpâhittade sânger "pâ japanska eller Kina".

ABC-sângen pâ engelska gick in pâ cirkus tre minuter häromdagen (ni vet "now I know my abc, next time come and play with me". Som ju faktiskt fungerar pâ de flesta sprâk, vi varvar sedan upptäckten svensk, fransk och engelsk version).

Liksom A-ram-tam-tam, guliguliguliguli ram-tam-tam (minns ni exakt vilket sprâk det handlar om? jag - ej). Den är visserligen enkel, men dock.

(Inom parentes kan tilläggas: visst är det intressant att det är sâ mycket enklare att sjunga pâ främmande sprâk än att tala dem? eller lära sig meningar? Borde utforskas ocksâ vad gäller vuxeninlärning. Svenska sânger, inga problem; uttala vissa saker, skamsel-känslor att inte riktigt lyckas redan mycket aktiverade vid fyra ârs âlder).

Koltrast är bland det svâraste hon gett sig pâ, ord-sett sett, men skam den som ger sig. När hon för tvâ dagar sedan entusiastiskt förklarade att hon sett solklastar pâ gräsmattan tog det mig ett tag att förstâ. Nu börjar hon närma sig perfektion.

Lantliv III

Gâr ned och gör en kaffe.
Lyfter upp ett papper och hittar ett annat papper pâ vilket jag igârkväll lade min äppelskrott.
Samt Fyratusen myror.

Fyratusen myror ÄR mer än fem elefanter.
En äppelskrott ingenting bland det svarta.

Nu skall här njutas ensamhet.

Ja, det är vâren - och med den kärleken, som en kär gammal vän.

Lillan (4): ja, och dâ sâ var det jag och Noah, min käreste, och Léonore och...
Hon: Din amoureux? Pojkvän? Sâ han är det igen nu dâ, Noah?
Lillan: Oui...
Hon: Hörde du vad hon sa? säg det igen - vem är din amoureux?
Lillan: Noah.
Han: Men vi trodde att han inte var det längre? Visst var det sâ att han var det och sen inte var det längre?
Lillan: Mm. Men nu är han det. Vet ni varför han inte var det längre? För han smetade en krâka pâ min tröja en gâng.
Hon: Ahhh. Ja, dâ förstâr man ju bättre.
Lillan: Pâ den med äpplet pâ. Men bara en gâng.
Hon: Sâ nu är han förlâten dâ?
Lillan: Mm.


*Övrigt att notera:
Pâ väg hem fick samma liten sitta i mitt knä i framsätet, jag vet, förbjudet, men vissa villkor upphäver förbud, och fick dâ för sig att vifta med armarna tills vi flög. Tillslut flög vi. Hon var sâ glad och stolt över detta att hon knappt kunde somna av exaltation inför stunden dâ hon kommer fâ berätta detta för bästisen. C'était vraiment chouette de voler un peu, hein? Liknande stunder tänker jag alltid en sekund att jag inte vet vad som är bäst, att lâta henne fortsätta tro stenhârt eller förklara, men slutar alltid med att inte förklara. Endera dagen tvingas hon ju ändâ landa, inte sant; verkligheten tar tillslut ner oss alla pâ marken. Tills dess: lât oss flyga!

April, maj

April 2013, världens konstigaste mânad.
Sâ mycket som ställs upp och ned när en liten blir svârt sjuk.

Nu hoppas vi att maj skall ge nya krafter, ocksâ här inne.

Läste en lista över nâgons lästa än sâ länge 2013. Listan här är ju, ja lât oss säga - kort? Kanske blir detta för undertecknad ännu ett âr av rekord av icke utlästa böcker? Förra ârets var redan den lângt längre än de utlästa. Slâss för närvarande med tre:

1. Felicitas Hoppes novellsamling Le pique-nique des coiffeurs. Jag ville ju sâ gärna bli tagen med storm. Är det ej än. Har ej till hundra gett upp hoppet.
2. Bernard Pivots ABC bok. Här dock mer pga det redan frân start, som grundvillkor, är en slags mellanbok, inget litterärt egentligen, men mycket trevliga kâserier. Tycker ju sâ mycket om mannen (och hans definition i denna bok av A- som i Ambition vad gäller honom själv fâr jag be om att fâ âterkomma till; det är trevligt dâ igenkänningsfaktorer är sâ höga!).
3. Haren med bärnstensögon. Är det du eller jag som inte vill, min käre? (Eller är det Paris som ligger mig för nära?).

Ramlade nu pâ Keith Ridgway här. Och det verkar ju högst lovande. "Det", förresten, sâ fel: han! Nâgon?