Melancholia, av von Trier.
Sâ. Nu är vi nästan ikapp!
Denna regissör har tvâ sidor. Pathos. Skärpa.
När de bägge kombineras som bäst: Dogville, exempelvis, som i mina ögon är kanske den bästa film 2000-talet skâdat och som tillhör en av de bättre i allmänhet, vilket gör att jag alltid kommer ge honom en chans - har man gjort det till den grad kan man göra det igen.
När det blir som sämst: Breaking the waves eller Antichrist. Tungt och kletigt.
Detta tillhörde dessväre de senare, även om man det fanns sina stunder som man skulle kunna kalla det, vilka ändâ skänkte nâgot.
Kanske handlar det främst om inspirationsbrist? Kanske kommer det nya pornografiprojektet ta honom tillbaka till oanade höjder?
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire