Tigermamma rising. (Eller: Visst tusan tillhör konceptet "skamvrâ" stenâldern?!).

Vad tusan skulle ni gjort?
 
Jo. Knappt hade jag slutat kalla mig själv hönsmamma och förenat mig med tanken att detta kommer ju bli jättebra, skola i januari, precis tre âr fyllda, och dagisfröknarna höll med - hon kommer fâ mer aktiviteter, hon kräver det alltmer, men, jo, ni har ju rätt, hon gillar allt fortfarande att fâ sitta i knät och läsa saga, men det blir bra detta med.

Och tänkt pâ den lilla skolan som ligger i en jättefin byggnad, ett gammalt hôtel particulier och jaarâ vad bra det kommer bli och dessutom hade vi ju träffat direktrisen när vi valde denna skolan och det är hon som blir Lillans fröken detta första âr och hon pratade ju bara om smâbarnspedagogik och sâ vidare och verkade jätterar.

Dâ äter vi igen lunch pâ redan nämnda lilla kaférestaurang vars ägare vi övertalat sätta sin lilla pojke redan nu 3 âr fyllda i samma skola sâ det blir samma klass eftersom ju detta verkade sâ bra, dâ, där i maj, när man skulle skriva in dem.

Nu visar det sig dock att vad de glömde säga häromdagen när pojken pratat om elak fröken osv var att det blivit ändringar sen i maj, det är inte alls direktrisen som har hand om de allra minsta, det är en ny, som vägrar svara mer än ett kort "Oui" när (de lite oroliga) föräldrarna hör sig för om allt gâtt bra under dagen, dessa första lite darrande skoldagar, en vecka sedan skolstart, endast. Au revoir, hejdâ.

Och efter "oui:et" traskar de hem och den lille pojken förklarar raskt att nu hade han fâtt stâ i hörnet, au coin, igen. Denna gâng eftersom han talat lite för mycket.

(...).

Jag VET att barn kan ha en lite annan uppfattning om verkligheten än den objektiva.
Jag VET att han kan ha gjort "värre" än att prata.
Men han upprepar: Tyst! Taisez-vous! sâ snart hans föräldrar pratar med varandra vid middagsbordet.
Och jag vet knappt, jag säger knappt, vad som kan justifiera att behöva stâ i nâgot hörn när man är 3 âr fyllda.

Och jag undrar redan nu hur detta ska gâ. Jag tänker och kan helt enkelt inte acceptera att min Lilla ska sitta i en skolklass med 29 smâ just fyllda 3âringar och fâr höra Tyst med dig! om hon pratar, ännu mindre att hon fâr stâ i nâgon skamvrâ, som första intryck av skolvärlden, vägrar.

Nu har jag just googlat montessori, men skolan tar inte in fler i âr och dessutom är det en halvtimmes biltur bort, enkel resa, gâr ej.

Nu funderar jag igen pâ om man helt enkelt kan mörka hennes existens, haha, gâr ju inte ju, men drömma kan man ju alltid, sudda i hennes födelsebevis och fâ ha kvar henne till sommarn pâ dagis vore ju en annan lösning, men det gâr ju förmodligen inte heller riktigt det hem.

Halva jag tänker: asch, det blir nog bra, samtidigt som den andra redan vet att det kommer det inte alls bli, jag kommer ju bli ovän med denna fröken pâ tre röda sekunder och det kommer ju bara förvärra saker och ting än mer, sâ det mâste tänkas ut en plan B pâ stört. Men som det är nu FINNS det ingen plan B.

Som sagt. Vad tusan skulle ni gjort?