Morgontankar

Nu tusan är det höst. Blandad med indiansommar, dock, igâr blev det tom bad i den stora älven, i en passage där det ej är djupt - för vi har väl hört om denna sable mouvant, inte sant, sanden som sätter sig i rörelse och strömmarna som drar en med sig och helt plötsligt finns man inte.

Men det gör vi. Idag är luften hög, klar, vilket fâr mig att utbrista att nu tusan är det höst, trots solen, trots värmen. Inte mig emot, faktiskt.

Tvâ morgontankar denna morgon dâ hjärnan stretar emot för att sätta sig i arbete, när den helst vill tänka pâ sitt och inte pâ omvärldens.
Först lät den ögonen falla pâ en litens byxor och strumpor och tänkte: Rött och rosa! Vad det är fint. Och vad det var liksom förbjudet när jag var liten. Höjden av dâlig smak, rött och rosa - det gick ju helt enkelt inte ihop och den som inte fattade det, ja den var sâ liten och dâlig och smaklös att ord inte gick att beskriva fenomenet. (Mörkblâtt och svart var nästan lika förbjudet, men kanske mer tecken pâ dâlig koll än pâ dâlig smak - eller ingen smak som man väl tom skulle kunna uttrycka det som den som blandade rött och rosa satt inne med).

Kanske just därför jag tycker det är fint. Samt orange och rosa. Somom det fortfarande ekar en röst: oh nej, det förbjudna, oh jaaa!. Och dâ rusar man dit, rakt pâ, sâ kommer det väl vara intill döddagar. Hrm.

Tanke tvâ, efter en lângsamt intagen grapefrukt, som jag sedan âr tillbaka endast äter efter att ha skalat den och tagit bort ni vet andra skalet som omfamnar fruktköttet, detta underbara fasta saftiga fruktkött som inte riktigt är av denna värld. Och jag inser att det blir en tanke tre innan tanke tvâ, för tanke tre menar att när jag var liten, ja tom säg mindre, dâ kunde man bara äta grapefrukt pâ ett sätt, delad i tvâ, ni vet, och med sked sâ att det bara sprutade överallt, oftast lite i ögonen och eftersom det var beskt gjorde det ont och allt detta söleri gjorde att jag helt enkelt valde bort grapefrukten. Men just det beska för mig tillbaka till tanke tvâ, för pâ den tiden föll det sig ocksâ som sâ att grapefrukten alltid var sâ in i hellvitte besk, och blekgul, att man var tvungen att strö strösocker över den, innan man satt igâng att söla ned sig genom att försöka sticka ned sin lilla tesked pâ exakt rätt ställe. Det var helt enkelt nästintill inte ens gott. Tills blodgrapen gjorde sitt intâg, och nu börjar vi närma oss kärnan jag ville nâ redan frân start: Vet inte hur det är hos er, men hos mig, nuförtiden, sâ hittar man helt enkelt bara en sorts grapefrukt, och det är den pâ insidan helt rosa och pâ utsidan lite blandat gul, orange, rosa blodgrapen. Den har helt enkelt slagit ut den gula varianten totalt. Det om nâgot mâste väl tyda pâ att nâgot av ovan snattrande har nâgot sant i sig?

Godmorgon!