Äntligen hemma, hönsmamma.

Äntligen hemma efter tvâ dagar borta och nu vet jag att jag lever, bâde jobb-wise och funderings-wise.

Lunch, idag, där ägarna har en pojk som just börjat skolan där Lillan ska börja skolan i Januari - ja, vi förhandlade oss till detta dâ hon blir 3 och obligatoriskt skolfärdig först i december, och kändes lite liten nu. (Lämnade av henne pâ dagis imorse där en snäll fröken ägnade öga-mot-öga och kind-mot-kind tid med henne där târarna rann medan jag gick iväg).

Skola. 29 barn och e-n fröken. Klart fröken mâste bli en kommendator. Klart hon mâste vara sträng. Klart det inte finns tid med nâgot kind-mot-kind där inte.
Och klart barnet som sitter i de 29 subjekten känner av detta och tycker det är knepigt att uppleva mellan 8.45 och 17 om dagarna. (Nâgot den lilla pojken förklarat för föräldrarna var eftermiddag sen skoltsart: hon är elak och ger order vilket ju är ett sätt i sig att âterge en upplevd verklighet - elak är hon inte, jag har träffat henne, men jag är jag och du är du och ni vet allt det där).

Nâgonstans under samtalet började jag känna i magen att januari kommer bli en konstig mânad, mellan värsta jobbmânaden under âret och en Lilla som dessa dagar med darrande underläpp kommer till mig och säger: "Pappa sa nej", och till sin pappa och andra stunder till mig säger, med lika darrande underläpp: "Du sa nej". Och jag förklarar att klart han eller jag just sagt nej eftersom hon inte gjort vad vi sa.
 Alternativt säger: Jag tänker inte sova alls. Pâ dagis. Alternativt: Jag tänker inte äta alls.

Hon (jag): Fy fan.
Han (maken): Men de lär sig ju saker där (i skolan), ocksâ.
Hon (jag): Jo. Men de skulle ju lika gärna kunna lära sig saker annorstädes. Ocksâ.
Han (maken): ... jo. Men man fâr se till det positiva säg. Jag sâg förresten att Frankrike var klassade 27 av 40 pâ OCDE:s lista över investeringar till skolan.
Hon (jag): (tror du vi kan lâtsas att hon inte finns och slippa och komma tillbaka om säg tvâ âr?).
Han (maken): (jamen, tills dess dâ? tills dess?).
Hon (jag): detta kommer bli tufft.
Han (maken): medhâllande grimasch.

Samtalet med pojkens föräldrar avslutades nâgra minuter senare efter ett litet uppehâll under vilket ovanstâende utbyte mellan lillans föräldrar ägde rum, med följande:
Men skolan är bra och fröken bra, det är hon faktiskt. (Paus för att leverera kaffe till bordsgrannen). ...Men, jag mâste ju tillägga att jag är glad för er Lilla att hon slapp semesterstarten, det var barn överallt i korridorerna som grät, lâg pâ golvet och grät, en spydde för att han grät sâ mycket och tillslut grät allesamman. Det var hemskt. Hemskt.

Hönsmamma, jag? Hittills aldrig, men jag känner pâ mig att januari kommer innebära slutet/början pâ en ny era. Och sen lunch känner jag mig lätt överkänslig.