"...jo. Sâ jag gick dit och när jag kom därifrân var jag sâ nedbruten att jag bara ville grâta och det gjorde jag, grät, fy fan, och...". Sa han, och grät lite till när han nu berättade hur det var när han kom hem frân stödgruppen SOS papa, dit en massa andra pappor som hâller pâ att eller redan förlorat vârdnaden av barnen i och med skilsmässa sökt sig för att fâ stöd men det blev tvärtom, "för vi bara satt där i ring och berättade med inlevelse den ena helveteshistorien efter den andra, och sedan tog det mig en vecka att hämta mig frân upplevelsen. Det tog totalt kol pâ mig och nu först börjar jag hämta mig, nu först, och aldrig hör du det aldrig att jag gâr dit igen".
I serien nutida minnesanteckningar. Och för anekdoten var det inte jag som kom pâ den tveksamma idén.
Intressant och sorgligt.
RépondreSupprimerBarn behöver båda sina föräldrar, båda behöver barnen. Självklarheter. Jag vet inte i vilken rosenrosa kvasifeministisk föreställning om Mödrars Gudomliga Överhöghet som mycket av skilsmässojuridiken och vårdnadsförelägganden fastnat.
Men övergivna pappor är hur vanligt som helst. Och därmed - psykologiskt halva barn.
I detta land jämfört med Sverige är det dessutom ekonomiskt ytterst tungt för en pappa, inte alls till samma grad för en mamma, i liknande lägen - han förlorar rakt av, helt enkelt.
RépondreSupprimer