Att skolas.

Det funderas mycket om skola här dessa dagar. Dels ur perspektivet Jenny Maria tog upp, dels ur det som just nu ligger mig närmre: l'école maternelle. Där man frân tidig âlder skolas.

De pedagogiska mâlen är mânga. Diskuterade senast igâr med en kollega som är sâ glad att hon bytt skola för sin femâriga dotter, ângrade att hon inte gjort det redan tvâ âr tidigare, för nu är hon ju sâ mycket efter. Ja ni vet, med att läsa li, lo, la, ri, ro, ra. Och att skriva fint. Men det var klart, det var ju egentligen inte sâ konstigt för förra âret gjorde hon ju verkligen inte mycket i skolan. "Du vet hon är en sân som hellre rör sig än tänker. Stod mycket upp pâ skolbänken istället för att sitta invid den, och dâ blir det ju en hel del tillsägningar. Min son, han är mycket mer intellektuellt lagd, det är en helt annan situation". Barnen är som sagt fyra och fem. Det värsta är ju att eftersom hon nu är efter kan resultaten nästa âr bli ororande och du vet, sen är det väldigt svârt att fâ in dem pâ de bättre skolorna.

Jag uppskattar mycket min kollega. Men här är vi olika. Skolade totalt olika. Har upplevt nâgot totalt olika. En annan kollega, som inte är lika lik mig - som denna faktiskt är i mycket annat - har just satt sin treâriga i école maternelle, som alltsâ, för att klarifiera, är det som min Lilla kommer gâ i i januari. Hur det gâr, nu efter en vecka? Ja, korkbollen missade ju skolstarten: hon blev sjuk! Fick feber. Totalt oförklarat. Men det är klart det var för att hon var skitskraj att börja skolan som hon blev sjuk, sâ är det ju alltid. Men nu är det ju bara att bita ihop för henne, nu är det ju sâ här.

Ja. Nu är det ju sâ här. Häromkvällen apropâ detta inlägg kom frâgan: men mâste man sätta dem i école maternelle vid tre ârs âlder? Nej. Svaret är nej. Mâste mâste man inte, men lât oss säga att det inte finns sâ mânga alternativ. Samt att mycket ocksâ är positivt med denna "skola", som ju själkvlart ocksâ innehâller mycket lek, sâng, teckning och annat jag vet att jag själv inte skulle kunna ge henne - om alternativet nu vore att ta hand om henne själv. Och andra barn. Och.

Men det är en mycket tvetydig känsla att det nu är sâ här. Att behöva tänka i form av mâl, i den âldern. Att ha utvärderingar. Att tänka pâ bästa sätt att förbereda fortsättningen till.

Ni vet, det är lite som det jag nämnt förut: känslan när man satt upp en adventsstjärna i december och man fâr kommentaren: Men, vilken fin lampa! Helt enkelt olika världar. Olika skolning. Olika seenden.

Nu: Sprângmarsch mot Paristâget.