Världen enligt J. skriver mycket roligt och pâ pricken om pryltröttheten jag själv varit igenom "de senaste nâgra âren". Frân att älskat tusen saker överallt till ut med allt frân överallt. (Myspys, loppisar till kalhet och helst vilja bo pâ tom yta, med en säng och en bokylla).
Kan det vara sâ att man först lâter prylarna tala för vem man är och senare önska tala själv?
Notering:
Slängeriet är givetvis opassande som rubrik. Här slängs inte. Här skänks bort. Jag älskar alla dessa stunder när en hylla satts ut pâ trottoaren för att tre minuter senare kânkas bort av nâgon annan.
Minns motsatsen med en rysning, den dag jag sâg en skinnsoffa skäras sönder i samma veva som den sattes ut - för att säkerställa att ingen annan fick användning för den. (Ett bland alla sätt att dela upp människan i tvâ olika läger: de som skär upp skinsoffan och de som inte gör det).
Ja, jag skulle på något sätt vilja vara in cognito i/med mitt hem. Sedan är det så klart en omöjlighet, då även det tomma rummet med en enkel säng berättar en hel del. Men...mer neutral i alla fall.
RépondreSupprimer*rensar vidare*
Sâ sant som det är sagt!
RépondreSupprimer*rensar ständigt ocksâ vidare*.
Den där bilden med skinnsoffan var bra. Ja, alltihop känns bekant.
RépondreSupprimerJag hörde några vänner berätta om en av sina rikaste bekanta att han slagit sönder en båt han inte längre behövde; och det var ju "SÅÅ kul".
Min syrra gav just bort sin gamla träbåt som hon inte längre orkar pula med, till en med yngre krafter. Så ska det gå till. In the Paradise of recycling.
Slâ sönder sin bât. Kan det bli värre?
RépondreSupprimerVi ställde just ut femton tomma flyttkartonger på gatan. Jag hoppas verkligen att någon som behöver dem hittar dem innan sopgubbarna kommer och pappersinsamlar i morgon bitti. Sanningen att säga skulle det inte skada om vi ställt ut några flyttkartonger med prylar också, men dithän har vi inte kommit i vår utveckling.
RépondreSupprimer