Detta âr har varit ett mycket märkligt âr, ett känslotillstândens âr, ett ovanligt och extremt.
1. Vi skrev pâ köpet pâ huset mot slutet av förra âret, sedan dess har vi bökat, stökat, röjt, mâlat, anlagt terass, fixat, planterat träd - och njutit. Som vi njutit! Det är som när jag anlände till Paris och visste att jag aldrig skulle tröttna pâ omgivningarna jag hade runt mig, tröttna i bemärkelsen bli blasé, ej längre se dess skönhet. Sommaren kom, hösten kom och beslutet kom: vi lämnar stan. Eller snarare: vi âker inte tillbaka till stan. Vi bytte ut det som behövde bytas ut - skola för en liten, främst - och allt blev än bättre. De sista trevande dagarna innan avfärd hit fick vi händerna pâ boken som handlar om, ja faktiskt, huset. Min tanke är nu att man bör fortsätta historien. Den börjar pâ fjortonhundratalet och avslutas i mitten av nittonhundra, nu är det bara att skriva vidare. För övrigt första hösten i mitt liv jag känner att jag Nästan är där jag sâ länge önskat mig vara, pâ en plats, med en tid som det är upp till mig att förvalta, att pâ bästa sätt organisera och därmed ha tid till det som är mitt.
2. Medan vi skrotade pâ och var dag kände att nu är vi i mycket där dit vi strävat mot sâ länge vilket är den enda verkliga känsla av lyx jag nâgonsin känt och uppskattat - ja ni, samtidigt hände det istället mest förskräckliga som kan hända nâgon min syster och familj. Jag ser mig fortfarande slänga avhuggna grenar pâ en eld ute pâ ängen framför huset där i vâras, hettan mot mitt ansikte, telefonen mot mitt öra och min syster som grâter, sällan hör man min syster grâta, en malande oro, ett mâtte det inte vara men det var det. Och sedan dess, hopp, sjukdom, bättring, försämring, om vart annat, hela tiden, ett litet flickebarn med högsta sorten av kampkänsla, den fighting spirit alla säger man mâste ha i liknande stunder och dâ var hon bara tvâ och ett halvt och det räcker inte med fighting spirit. En ständig nervpress för dem, de närmsta, som aldrig kan trycka pâ paus, med jämna mellanrum totalt hjärnstopp för mig och andra, var gâng man var tvungen att inse att detta är faktiskt sant, en verklighet som hâller pâ att ske och förändra världen till det sämre. En känsla som blev än konstigare och ofta obehaglig dâ vi själva haft det precis tvärtom. Att begrava en liten flicka som inte hunnit bli tre är en upplevelse. Upplevelser är verkligen inte enbart av det goda slaget.
3. Âret dâ jag pâbörjade fyra gânger mer böcker än jag avslutade. Brist pâ uppmärksamhet, störd av ovan? Felval? Jag önskar mig i vart fall ett 2014 med bättre läsupplevelser.
4. En hund inskaffades. En cirkel slöts. 2014 skall bli âret vi kommer än närmre honom, vâr nyaste familjemedlem. Igâr gick vi skogspromenad, bara han och jag, relationen till en hund, som jag uppskattade den till mina tolv âr, som jag bitvis glömt hur den är, förtroendet i blicken, lyckan att lära sig, generositeten.
5. Âret dâ jag mellan maj och oktober sprang en hel massa, mycket pâ grund av nummer tvâ, aldrig har det väl varit sâ tydligt hur mycket gott springning gör för stressnivân som omedelbart sänks. 2014 skall det bli mer sâdant och ocksâ mer styrketräning, jag vill bli stark, jag vill orka, jag vill se mjukhet omvandlas till muskler (jo men det är sâ sant).
6. Âret dâ vi helanställde en person, halvtidsanställde en annan, lite för mycket för den globala ekonominivân men fantastiskt behövligt för den globala energinivân. Detta var nâgot som gjorde att 1. kunde levas pâ det sätt det gjorts, sakta gâr vi tillsammans dit vi bör.
7. Natur ersatte stad som den bild jag främst har runt mig, men ocksâ old stones, de vieilles pierres, utan vilka naturen inte är den samma. Där jag sitter och skriver detta, i det djupaste Värmland, inser jag hur länge en del av mig vetat att det var dit vi sâ smâningom skulle.
Nu hinner jag inte mer och inte blev det vare sig struktur eller ordning över detta. Löften fâr komma sâ smâningom, ett redan uttalat: Mer motion ât folket.
Gott Nytt Âr till er alla!
31 déc. 2013
29 déc. 2013
En kärlekshistoria efter en roman om kärlek
Nu ni, mina vänner, är jag halvvägs igenom Kärlekshistorien, den om hela Vitönshistorien.
Bengt O. har skrivit fint om den här och sâ har ocksâ Thomas Nydahl.
Efter att ha sett Uusma i Babel, (för mig mest känd som Schyfferts fd fru och läkarstuderande pâ "äldre" dagar, skall tilläggas), var jag skeptisk. Tvivlade pâ ärligheten i entusiasmen - har väl förfranskats lite väl...? - och efter bara nâgra sidor ser jag ju att jag var orättvis i min skeptisim.
Att liknande bok vinner Augustpris i fackbokskategorin tycker jag är underbart!
Hon kunde lika gärna vunnit romanpriset, ocksâ, men nâgonstans än bättre att det blev i fackboks- ; tänk om fler fackböcker kunde skrivas med sâdan inlevelse - sâdan koppling till bâde historien med stort H, kärleken till tiden, till upplevelsen, länkat till nutid, vad som ändrats i vâra synsätt och förhâllningssätt, verkligheter (Uusma pâ isbrytaren med gymmet bakom väggen intill, precis där expeditionen pâ sin tid var i total isolering är ett slâende exempel) vad som absolut inte ändrats - sâ nära vi är dem.
Uusma har en vacker penna, ett oemotstândligt sprâk och det hela känns otroligt behärskat och naturligt.
Vet när jag läste Vargas Llosas Bockfesten att jag tänkte att detta var den bästa Historiebok jag läst pâ länge. Faktiskt pâminner de bägge mycket om varandra - nutid, dâtid, förhâllningssätt och helt plötsligt lever det gamla svartvita fotot - för att pâ ett ungefär lâna ett uttryck frân Uusma - och fâr färg; sällan har jag fâtt tillgâng till bättre förstâelse till en diktatur och ocksâ en diktator än i skriften frân Vargas Llosa.
För övrigt slâr det mig under en rask skogspromenad att det känns jublande att liknande insnöing fâr pris. Grävandet pâ plats - en liknande insnöning jag minns frân mina medeltidsfranskastudier - hur man lever i sin egna parallella värld, sâ svâr att dela dâ den ter sig sâ totalt ointressant för omgivningen, men som är sâ givande för en själv - det är faktiskt helt fantastiskt när man tänker pâ det, att Uusma lyckats dela sin insnöning pâ ett sâ medryckande sätt och att hon faktiskt ocksâ fâtt finaste pris för att ha gjort det!
Trevlig kväll.
Bengt O. har skrivit fint om den här och sâ har ocksâ Thomas Nydahl.
Efter att ha sett Uusma i Babel, (för mig mest känd som Schyfferts fd fru och läkarstuderande pâ "äldre" dagar, skall tilläggas), var jag skeptisk. Tvivlade pâ ärligheten i entusiasmen - har väl förfranskats lite väl...? - och efter bara nâgra sidor ser jag ju att jag var orättvis i min skeptisim.
Att liknande bok vinner Augustpris i fackbokskategorin tycker jag är underbart!
Hon kunde lika gärna vunnit romanpriset, ocksâ, men nâgonstans än bättre att det blev i fackboks- ; tänk om fler fackböcker kunde skrivas med sâdan inlevelse - sâdan koppling till bâde historien med stort H, kärleken till tiden, till upplevelsen, länkat till nutid, vad som ändrats i vâra synsätt och förhâllningssätt, verkligheter (Uusma pâ isbrytaren med gymmet bakom väggen intill, precis där expeditionen pâ sin tid var i total isolering är ett slâende exempel) vad som absolut inte ändrats - sâ nära vi är dem.
Uusma har en vacker penna, ett oemotstândligt sprâk och det hela känns otroligt behärskat och naturligt.
Vet när jag läste Vargas Llosas Bockfesten att jag tänkte att detta var den bästa Historiebok jag läst pâ länge. Faktiskt pâminner de bägge mycket om varandra - nutid, dâtid, förhâllningssätt och helt plötsligt lever det gamla svartvita fotot - för att pâ ett ungefär lâna ett uttryck frân Uusma - och fâr färg; sällan har jag fâtt tillgâng till bättre förstâelse till en diktatur och ocksâ en diktator än i skriften frân Vargas Llosa.
För övrigt slâr det mig under en rask skogspromenad att det känns jublande att liknande insnöing fâr pris. Grävandet pâ plats - en liknande insnöning jag minns frân mina medeltidsfranskastudier - hur man lever i sin egna parallella värld, sâ svâr att dela dâ den ter sig sâ totalt ointressant för omgivningen, men som är sâ givande för en själv - det är faktiskt helt fantastiskt när man tänker pâ det, att Uusma lyckats dela sin insnöning pâ ett sâ medryckande sätt och att hon faktiskt ocksâ fâtt finaste pris för att ha gjort det!
Trevlig kväll.
27 déc. 2013
Egenmäktigt förfarande
Jo. Nu har ocksâ jag läst Augustprisvinnaren, hårda klappar under granen, efterlängtade sådana finns det något bättre?
Anna Brodow Insaina har redan skrivit det mesta jag tycker kan sägas, här blir det inget långt inlägg om Ester och Hugo som ni ju förresten kunnat möta i nästan varje tidning och där alla tyckt mer eller mindre synd om stackars Ester.
Nu tycker jag inte synd om Ester. Om handlingen kvarstår efter läsning två frågor eller frågeställningar just om detta. Ett, varom undertiteln "en roman om kärlek" är att läsa som ett cyniskt eller ironiskt tillägg? det får vi hoppas. Alternativt kunde det varit "om tonårshjärtats känsla för kärlek". Men Ester är trettioett. Två. Just detta med stackars. För vi har ju (nästan) alla varit en Ester. Och/eller Hugo. Men de gânger jag varit en Ester, visst led jag, men det egenmäktiga förfarandet var just egenmäktigt och det är vad jag tycker om med titeln: att välja en Hugo som objekt för projeceringar har ju egentligen ingenting med Hugo att göra - att välja nâgon som inte vill ha en säger ju oftast lika mycket om ens egen okapacitet att för tillfället binda sig. Och det kan man ju inte klandra Hugo för. Att sedan vid hennes âlder, trettioett, fortsatt välja att slänga bort tvâ âr tyder väl snarast pâ en närmast total vilja att kvarstâ ensam? (och för att välja ett sidospâr: liknande svärmeri för just den äldre konstnärlige mannen tillhör väl annars just den nyblivna unga kvinnan som behöver hans personlighet för att utöka den egna ännu ej helt funna identiteten?)
Liknande reflektioner kan vad gäller andra romaner tyckas överflödiga, men här är ju handlingen just denna och berättaren använder ständigt allmängiltiga former när hon talar om Ester och hennes förfaranden ("människan är nu sâdan att..." osv.) att det provocerar fram motreflektioner.
Att det skulle handla om könsroller tror jag likt Anna B-I inte alls. Alla Hugo har varit en Ester och Estrar en Hugo. I olycklig kärlek är en alltid svagare; den starkare makthavaren.
Bah. Hursom. Det är en värdig vinnare. Ett vackert och precist sprâk. Och jag funderar nu pâ om jag nu kanske skall försöka leta upp de övriga romanerna jag inte hade en aning om att Lena Andersson skrivit. Nâgon som läst dem?
Anna Brodow Insaina har redan skrivit det mesta jag tycker kan sägas, här blir det inget långt inlägg om Ester och Hugo som ni ju förresten kunnat möta i nästan varje tidning och där alla tyckt mer eller mindre synd om stackars Ester.
Nu tycker jag inte synd om Ester. Om handlingen kvarstår efter läsning två frågor eller frågeställningar just om detta. Ett, varom undertiteln "en roman om kärlek" är att läsa som ett cyniskt eller ironiskt tillägg? det får vi hoppas. Alternativt kunde det varit "om tonårshjärtats känsla för kärlek". Men Ester är trettioett. Två. Just detta med stackars. För vi har ju (nästan) alla varit en Ester. Och/eller Hugo. Men de gânger jag varit en Ester, visst led jag, men det egenmäktiga förfarandet var just egenmäktigt och det är vad jag tycker om med titeln: att välja en Hugo som objekt för projeceringar har ju egentligen ingenting med Hugo att göra - att välja nâgon som inte vill ha en säger ju oftast lika mycket om ens egen okapacitet att för tillfället binda sig. Och det kan man ju inte klandra Hugo för. Att sedan vid hennes âlder, trettioett, fortsatt välja att slänga bort tvâ âr tyder väl snarast pâ en närmast total vilja att kvarstâ ensam? (och för att välja ett sidospâr: liknande svärmeri för just den äldre konstnärlige mannen tillhör väl annars just den nyblivna unga kvinnan som behöver hans personlighet för att utöka den egna ännu ej helt funna identiteten?)
Liknande reflektioner kan vad gäller andra romaner tyckas överflödiga, men här är ju handlingen just denna och berättaren använder ständigt allmängiltiga former när hon talar om Ester och hennes förfaranden ("människan är nu sâdan att..." osv.) att det provocerar fram motreflektioner.
Att det skulle handla om könsroller tror jag likt Anna B-I inte alls. Alla Hugo har varit en Ester och Estrar en Hugo. I olycklig kärlek är en alltid svagare; den starkare makthavaren.
Bah. Hursom. Det är en värdig vinnare. Ett vackert och precist sprâk. Och jag funderar nu pâ om jag nu kanske skall försöka leta upp de övriga romanerna jag inte hade en aning om att Lena Andersson skrivit. Nâgon som läst dem?
23 déc. 2013
Bred dina vita vingar
Jisses. Vad vi faktiskt behövde julen i âr.
Jo. Vi kom fram som vi skulle. Tvâ utmärkta stopp. Första natten i Amiens (där hund fick medtas pâ restaurang). Fantastisk morgonpromenad och katedralbesök; mäktigaste upplevelsen sen Notre Dame för ack sâ mânga âr sedan och det vill inte säga lite. Andan i en dessutom passande för att ta in det som fanns att ta in. Andra natten i Bremen (dit hund fick smugglas in pâ hotellet). Otrolig julmarknad framför dörren, en äkta bonus. Via Malmö (där hunden blev avvisad frân bensinstationskiosken). Hundvalp som under hela resan visade upp vilken topphund vi funnit i honom. Lillo som sysselsatte sig i sin ensamhet precis som den femâring vi sâ önskat hon skulle bli (jäkel pâ att klippa snöflingor).
Jo. Vi har därefter genomlevt en litens begravning. Sâ fin. Sâ ljus. Sâ sorglig. Sâ varm. En av livets märkligaste upplevelser och kommer självklart alltid sâ förbli. Men vi kommer behâlla just sorgliga och varma minnen.
Alla dessa fina personer som valde att där dyka upp som redan dykt upp vid sâ mânga andra tillfällen, som vad gäller vissa funnits med sedan vi föddes, syster och jag. De närmsta; allra närmsta.
En Lillo som ocksâ hunnit fira fem, dagen efter den officiella för att undvika krock, nâgot hon behöver veta endast om arton, om ens nâgonsin. Med utmattade familjemedlemmar omkring henne. Hon snattrar pâ pâ sin värsta specialkomponerade Stockholmsdialekt utan att en kotte i omnejd talar liknande.
Nu, trettio mil norrom.
Kyla dock ej än snö. Vi hoppas pâ snö.
Stjärnhimmel och tystnad.
Nu. Nu ikväll. Systers familj och vi, alla här. Efterât. Och det slâr mig sâ oerhört: Jisses; vad vi faktiskt behövde julen i âr. Det är i stunder som dessa som man förstâr den verkliga innebörden av traditioner och sammankomster. Man koncentrerar sig pâ att klä gran. Pâ sillinläggning. Och trivs i det. Allt bredar sina vingar.
Lillo och kusin har ivrigt klätt granen, och efter att ha avverkat alla de traditionella dekorationerna spenderat nära pâ timmen att tillverka egna.
Och om ni visste som jag talar om mânga av er. Ni har större betydelse än ni förmodligen tror.
Önskar er alla sâ här dan före dan en vacker julafton. Tror bestämt jag âterkommer om annat.
Jo. Vi kom fram som vi skulle. Tvâ utmärkta stopp. Första natten i Amiens (där hund fick medtas pâ restaurang). Fantastisk morgonpromenad och katedralbesök; mäktigaste upplevelsen sen Notre Dame för ack sâ mânga âr sedan och det vill inte säga lite. Andan i en dessutom passande för att ta in det som fanns att ta in. Andra natten i Bremen (dit hund fick smugglas in pâ hotellet). Otrolig julmarknad framför dörren, en äkta bonus. Via Malmö (där hunden blev avvisad frân bensinstationskiosken). Hundvalp som under hela resan visade upp vilken topphund vi funnit i honom. Lillo som sysselsatte sig i sin ensamhet precis som den femâring vi sâ önskat hon skulle bli (jäkel pâ att klippa snöflingor).
Jo. Vi har därefter genomlevt en litens begravning. Sâ fin. Sâ ljus. Sâ sorglig. Sâ varm. En av livets märkligaste upplevelser och kommer självklart alltid sâ förbli. Men vi kommer behâlla just sorgliga och varma minnen.
Alla dessa fina personer som valde att där dyka upp som redan dykt upp vid sâ mânga andra tillfällen, som vad gäller vissa funnits med sedan vi föddes, syster och jag. De närmsta; allra närmsta.
En Lillo som ocksâ hunnit fira fem, dagen efter den officiella för att undvika krock, nâgot hon behöver veta endast om arton, om ens nâgonsin. Med utmattade familjemedlemmar omkring henne. Hon snattrar pâ pâ sin värsta specialkomponerade Stockholmsdialekt utan att en kotte i omnejd talar liknande.
Nu, trettio mil norrom.
Kyla dock ej än snö. Vi hoppas pâ snö.
Stjärnhimmel och tystnad.
Nu. Nu ikväll. Systers familj och vi, alla här. Efterât. Och det slâr mig sâ oerhört: Jisses; vad vi faktiskt behövde julen i âr. Det är i stunder som dessa som man förstâr den verkliga innebörden av traditioner och sammankomster. Man koncentrerar sig pâ att klä gran. Pâ sillinläggning. Och trivs i det. Allt bredar sina vingar.
Lillo och kusin har ivrigt klätt granen, och efter att ha avverkat alla de traditionella dekorationerna spenderat nära pâ timmen att tillverka egna.
Och om ni visste som jag talar om mânga av er. Ni har större betydelse än ni förmodligen tror.
Önskar er alla sâ här dan före dan en vacker julafton. Tror bestämt jag âterkommer om annat.
18 déc. 2013
En route - alla dessa opublicerade blogginlägg
Ja. Alla dessa opublicerade ej ännu skrivna blogginlägg, mina vänner.
Pâ väg.
Vänliga hälsningar,
Bremen, Tyskland.
Idag: 4 länder.
1 valp.
1 dotter.
2 vuxna.
Samt en skâpbil.
Godnatt.
(frân hotellrummet till vilket vi smugglat in valp MED hotelchefens gillande, dock pâ villkor att smyga ut honom under morgondagen UTAN att hans frus vetande - frun, som imorgon är tillbaka i receptionen. Jomenvisst, danke schöön).
Pâ väg.
Vänliga hälsningar,
Bremen, Tyskland.
Idag: 4 länder.
1 valp.
1 dotter.
2 vuxna.
Samt en skâpbil.
Godnatt.
(frân hotellrummet till vilket vi smugglat in valp MED hotelchefens gillande, dock pâ villkor att smyga ut honom under morgondagen UTAN att hans frus vetande - frun, som imorgon är tillbaka i receptionen. Jomenvisst, danke schöön).
8 déc. 2013
Elogefylld Munro-läsning av min nya favorit Ford
kan man ta del av på DN här.
Munro som skriver om Fords Montana.
Ford som skriver om Munros Kanada.
Generösa eloger som ger mig lust att läsa Munro. Och vidare av Ford.
Munro som skriver om Fords Montana.
Ford som skriver om Munros Kanada.
Generösa eloger som ger mig lust att läsa Munro. Och vidare av Ford.
7 déc. 2013
1400 någonting och vi
Här sitter vi mestadels av våra kvällar.
Ikväll med ny lampa.
Glasklar luft. Tre minus. Blå himmel. Leopardpäls på och hjärtat hennes som saknar sin Axel. Du har inte funnit någon ny amoureux i nya skolan? Meh. Man kan ju bara vara förälskad i en och jag är det ju redan i Axel, man kan ju inte gifta sig med två. Inatt drömde jag en fin dröm. Det var en flicka som skulle åka till Sverige och som tog med sig en stjärna i sin resväska. Nallis drömde precis samma dröm, bara det att flickan i hans skulle till skolan och la sin stjärna i ryggsäcken.
Om en vecka packar vi bagaget och åker. Biltur. Skåpbil inköpt, kanske byts på måndag. I övrigt frost. Och jag, hemkommen efter en heldag i lägenheten på egen man hand med mitt, på bilden sitter jag i bilen på väg iväg, bilfönstret vars karm man ser till höger (här skulle säkert ett hen eller ett en eller dito in för somliga men jag tycker ju inte det, lite till mans. Kvinns. Höns).
Samt trött hundvalp.
Ikväll med ny lampa.
Av en slump kunde vi i fredags kväll låna en bok vi länge letat efter. Om hertiginnan som skänkte gården och i vars hus vi nu bor. Det är så romantiskt som det kan bli och hela historien långt före henne är mycket intressant. Det är munkar och stulna reliker och kloster och ordrar. Den öppna spisen är byggd runt 1450. Ganska rörande. Flertalet personligheter har dött här i huset. Vi känner dem i väggarna.
Vinflaskan, en provsmakning vi fick från grannen i stan just hemkommen från en tredagars vintripp till grannstaden. Ljuvlig.
Glasklar luft. Tre minus. Blå himmel. Leopardpäls på och hjärtat hennes som saknar sin Axel. Du har inte funnit någon ny amoureux i nya skolan? Meh. Man kan ju bara vara förälskad i en och jag är det ju redan i Axel, man kan ju inte gifta sig med två. Inatt drömde jag en fin dröm. Det var en flicka som skulle åka till Sverige och som tog med sig en stjärna i sin resväska. Nallis drömde precis samma dröm, bara det att flickan i hans skulle till skolan och la sin stjärna i ryggsäcken.
Om en vecka packar vi bagaget och åker. Biltur. Skåpbil inköpt, kanske byts på måndag. I övrigt frost. Och jag, hemkommen efter en heldag i lägenheten på egen man hand med mitt, på bilden sitter jag i bilen på väg iväg, bilfönstret vars karm man ser till höger (här skulle säkert ett hen eller ett en eller dito in för somliga men jag tycker ju inte det, lite till mans. Kvinns. Höns).
Samt trött hundvalp.
3 déc. 2013
Dagens skratt
Förutom att tacka alla er, vänliga själar, för er närvaro, kommer här vad man kan dela med sig av en kväll denna. Själen behöver ju skratt - ocksâ.
1) (i serien: Anlednignar att tycka om twitter. Tweets som denna):
@tassinari_files, Andreas Tassinari : De 4 stegen i en mans liv:
1. Du tror på tomten
2. Du tror inte på tomten
3. Du är tomten
4. Du ser ut som tomten
2) Rebecka Âhlund som hänvisar till Sodomochgodmorgon's blogg, apropâ författarbesök pâ bibliotek
3) Smâ barn som tror att man tror pâ allt de säger bara för att de säger det.
Lillo: Jag behöver vatten.
Hon: Vad ska du med vatten till?
Lillo: Mâla med vattenfärg.
Hon: Nej, nu är det sent, du fâr nöja dig med tuschpennor.
Lillo: Nej, vattenfärg!
Hon: Nej, sent!
(...)
Lillo (kommer nedtrippande nedför trappan): Kan jag fâ ett glas vatten och ta med det upp i mitt rum?
Hon: Ja; för du är väldigt törstig va?
Lillo: Ja, jätte.
Hon: Sâ om jag kommer upp sâ dricker du vatten?
Lillo: Ja; fast du behöver ju inte komma upp.
4) Shit. Okey, vi har bestämt att bila upp eftersom vi numera är med valp. Men var bor vi dâ? Tar hotel hund?
#googlar "hotel med hund paris"#. 29 stycken. Av tjugoniotusensexhundrafemtio. Paris, vi skall inte sova i Paris. Ouufh.
Förutom detta har jag idag skrivit in mig pâ Frankrikes motsvarighet till Tobiasregistret. Nâgon mer?
1) (i serien: Anlednignar att tycka om twitter. Tweets som denna):
@tassinari_files, Andreas Tassinari : De 4 stegen i en mans liv:
1. Du tror på tomten
2. Du tror inte på tomten
3. Du är tomten
4. Du ser ut som tomten
2) Rebecka Âhlund som hänvisar till Sodomochgodmorgon's blogg, apropâ författarbesök pâ bibliotek
3) Smâ barn som tror att man tror pâ allt de säger bara för att de säger det.
Lillo: Jag behöver vatten.
Hon: Vad ska du med vatten till?
Lillo: Mâla med vattenfärg.
Hon: Nej, nu är det sent, du fâr nöja dig med tuschpennor.
Lillo: Nej, vattenfärg!
Hon: Nej, sent!
(...)
Lillo (kommer nedtrippande nedför trappan): Kan jag fâ ett glas vatten och ta med det upp i mitt rum?
Hon: Ja; för du är väldigt törstig va?
Lillo: Ja, jätte.
Hon: Sâ om jag kommer upp sâ dricker du vatten?
Lillo: Ja; fast du behöver ju inte komma upp.
4) Shit. Okey, vi har bestämt att bila upp eftersom vi numera är med valp. Men var bor vi dâ? Tar hotel hund?
#googlar "hotel med hund paris"#. 29 stycken. Av tjugoniotusensexhundrafemtio. Paris, vi skall inte sova i Paris. Ouufh.
Förutom detta har jag idag skrivit in mig pâ Frankrikes motsvarighet till Tobiasregistret. Nâgon mer?
30 nov. 2013
Till SuperMejas minne - Barncancerfondens insamling. Hjälp till att utrota barncancer.
Här finner man den fortsatta insamlingen till Barncancerfonden i Mejas namn; nu till hennes minne. (Scrollan ned).
Hennes pappa skriver sâ det skär: Till SuperMejas minne. Sâ fint frân de finaste av föräldrar.
Sköt om er.
Hennes pappa skriver sâ det skär: Till SuperMejas minne. Sâ fint frân de finaste av föräldrar.
Sköt om er.
Om alla vore författare likt alla fotografer
Ikväll läser jag ett sånt bra inlägg hos Micke Berg igen.
Här.
Apropå om att endel anser det tvivelaktiga att ju fler fotografer, desto fler och bättre foton.
Frågan: om alla börjar skriva, har tillgång till dator, (...) skulle vi tänka detsamma om författande?
Och jag tänker inom mig. Är det inte precis där vi redan är?
Och slutklämmen, så uppfriskande välformulerat.
Jag tror att konsten föds hos en del, som har ett fruktansvärt starkt uttrycksbehov, som måste uttrycka sig och inom fotografin tror jag då att man ska gå direkt till de bästa källorna, de bästa böckerna. Om man stannar vid att läsa Fotosidan, eller se på alla fotografer, kommer man snabbt att sluta utvecklas, i princip gå baklänges. Det är vad jag tror och det har inget med elitism att göra. Det handlar bara om att jag tror på att ta sig själv på allvar, arbeta stenhårt, kämpa för sin sak och ge fan i det unkna, medelmåttiga och rent ut sagt, skitdåliga.
Godkväll.
Här.
Apropå om att endel anser det tvivelaktiga att ju fler fotografer, desto fler och bättre foton.
Frågan: om alla börjar skriva, har tillgång till dator, (...) skulle vi tänka detsamma om författande?
Och jag tänker inom mig. Är det inte precis där vi redan är?
Och slutklämmen, så uppfriskande välformulerat.
Jag tror att konsten föds hos en del, som har ett fruktansvärt starkt uttrycksbehov, som måste uttrycka sig och inom fotografin tror jag då att man ska gå direkt till de bästa källorna, de bästa böckerna. Om man stannar vid att läsa Fotosidan, eller se på alla fotografer, kommer man snabbt att sluta utvecklas, i princip gå baklänges. Det är vad jag tror och det har inget med elitism att göra. Det handlar bara om att jag tror på att ta sig själv på allvar, arbeta stenhårt, kämpa för sin sak och ge fan i det unkna, medelmåttiga och rent ut sagt, skitdåliga.
Godkväll.
29 nov. 2013
Önskan om en god helg
Idag har här:
- bytts internetmodem dâ det dâvarande brakade ihop prick när arbetsdagen imorgon skulle inledas. Tecken?
- hämtats hem nio stycken syrenbuskar som sedermera är planterade (SOM vi ser fram emot syrendoft!)
- pysslats med diverse adventskalendrar varav en är pâväg norrut. Ni vet väl att, nej, det är inte jul pâ söndag, men väl första december, julmânaden.
- Grälats med en granne. Âh jo, trâkigt, onödigt dramatiskt, men sant.
I övrigt tänkts mânga tankar.
Hur en syster i den värsta stund hon och därmed vi upplevt sa: Ingen fâr bli bitter av det här.
Det tycker jag är sâ fint. Känner sân - stolthet? Vet inte om det är rätt ord. Vördnad?
Och tacksamhet. Över alla er som hör av er. Till mig, till min syster som självklart är den som behöver det mest. Som ringer; sms:ar, mailar, kommenterar.
Över de stunder som endast sorg kanske framkallar; av plötsligt och ofta oväntad närhet mellan personer.
Och allt det rör upp hos sâ mânga.
Alla dessa tankar liknande framkallar i smâ. I oss alla, oupphörligt.
En ganska stor tanke att liknande dessutom fâr Tobiasregistrets framtida potentiella donatorer att öka i antal. Det är det finaste tecken pâ bry-sig-om jag varit med om.
En riktigt fin helg till er alla.
- bytts internetmodem dâ det dâvarande brakade ihop prick när arbetsdagen imorgon skulle inledas. Tecken?
- hämtats hem nio stycken syrenbuskar som sedermera är planterade (SOM vi ser fram emot syrendoft!)
- pysslats med diverse adventskalendrar varav en är pâväg norrut. Ni vet väl att, nej, det är inte jul pâ söndag, men väl första december, julmânaden.
- Grälats med en granne. Âh jo, trâkigt, onödigt dramatiskt, men sant.
I övrigt tänkts mânga tankar.
Hur en syster i den värsta stund hon och därmed vi upplevt sa: Ingen fâr bli bitter av det här.
Det tycker jag är sâ fint. Känner sân - stolthet? Vet inte om det är rätt ord. Vördnad?
Och tacksamhet. Över alla er som hör av er. Till mig, till min syster som självklart är den som behöver det mest. Som ringer; sms:ar, mailar, kommenterar.
Över de stunder som endast sorg kanske framkallar; av plötsligt och ofta oväntad närhet mellan personer.
Och allt det rör upp hos sâ mânga.
Alla dessa tankar liknande framkallar i smâ. I oss alla, oupphörligt.
En ganska stor tanke att liknande dessutom fâr Tobiasregistrets framtida potentiella donatorer att öka i antal. Det är det finaste tecken pâ bry-sig-om jag varit med om.
En riktigt fin helg till er alla.
26 nov. 2013
Nu är himmelen än finare.
Meja finns inte mer här.
Den finaste lilla flicka har dragit sitt sista andetag, lämnat sina föräldrar och bror för att dra vidare.
Hon har lärt oss sâ mycket, hann min syster säga i telefonen innan lillebror kom för att söka sig till hennes armar.
Allt man kan säga är givetvis för lite och allt känns om inte fel sâ högst - .
Hänvisar âter till viktigheterna nedan. Alltid lika viktiga.
Och till allt det andra. Att vi tar hand om oss själva och varandra. Och uppskattar livet när det inte ber oss om annat.
Alla mina tankar finns i norr.
Den finaste lilla flicka har dragit sitt sista andetag, lämnat sina föräldrar och bror för att dra vidare.
Hon har lärt oss sâ mycket, hann min syster säga i telefonen innan lillebror kom för att söka sig till hennes armar.
Allt man kan säga är givetvis för lite och allt känns om inte fel sâ högst - .
Hänvisar âter till viktigheterna nedan. Alltid lika viktiga.
Och till allt det andra. Att vi tar hand om oss själva och varandra. Och uppskattar livet när det inte ber oss om annat.
Alla mina tankar finns i norr.
24 nov. 2013
Så himmelens fint.
Tack, allra hjärtans tack, Kristin-Krickelin.
En kväll som denna kunde det inte fallit sig bättre än en fin present till den kämpandes föräldrar.
Och jag passar på att upprepa mig om viktigheterna.
Om hur läget såg ut redan i april, tankar om barnsjukdomar och vad det gör med en familj.
Här - Vår stund på jorden och vad barncancerfonden kan göra och gör, konkret vittnesmål.
Här - Livet, det vackra och det svåra - vad vi alla borde veta och så få vet om enkelheten med benmärgsdonation och Tobiasregistret.
Tack igen, Krickelin. Tack alla som tänker på Meja.
En kväll som denna kunde det inte fallit sig bättre än en fin present till den kämpandes föräldrar.
Och jag passar på att upprepa mig om viktigheterna.
Om hur läget såg ut redan i april, tankar om barnsjukdomar och vad det gör med en familj.
Här - Vår stund på jorden och vad barncancerfonden kan göra och gör, konkret vittnesmål.
Här - Livet, det vackra och det svåra - vad vi alla borde veta och så få vet om enkelheten med benmärgsdonation och Tobiasregistret.
Tack igen, Krickelin. Tack alla som tänker på Meja.
23 nov. 2013
I övrigt
tycker jag ni snabbt skall ta er in och se pâ dokumentären om Jenny Wilson som ligger uppe lite till.
Ser fram emot att ta del av hennes nya skiva och hade gärna sett en än längre film.
Brasklapp eller reserv eller vad man sâ vill. Detta mytomspunna kring att "med rätt överlevnadsinstinkt övervinner man cancern". Nej, alla gör ju inte det. Det finns mânga med överlevnadsinstinkt, jag tror det är en ytterst liten minoritet som inte visar prov pâ överlevnadsinstinkt i liknande situation. Men, nej,tyvärr räcker det ju inte alltid med det och liknande idéer är en stor örfil till sâ mânga.
Vilket dock i sig är ett helt annat inlägg.
God lördag.
Ser fram emot att ta del av hennes nya skiva och hade gärna sett en än längre film.
Brasklapp eller reserv eller vad man sâ vill. Detta mytomspunna kring att "med rätt överlevnadsinstinkt övervinner man cancern". Nej, alla gör ju inte det. Det finns mânga med överlevnadsinstinkt, jag tror det är en ytterst liten minoritet som inte visar prov pâ överlevnadsinstinkt i liknande situation. Men, nej,tyvärr räcker det ju inte alltid med det och liknande idéer är en stor örfil till sâ mânga.
Vilket dock i sig är ett helt annat inlägg.
God lördag.
Efter plantering
Ungefär tio minuter efter nedan inlägg, där ljus var, kom ett sms om att en liten flickas dödskamp gâtt in i ett ytterst avgörande skede, i vilken hon officiellt har alla odds emot sig.
En halvtimma senare kom regnet och planteringen gick i dropparnas tecken. Sâ mycket hopp, sâ mycket hoppas.
Nu kan vi bara det.
Uppdatering.
Det är sâ himmelens svârt att skriva om det här. Det här är ingen sjukdomsblogg, vill inte att det skall vara det, vill inte heller skapa nâgon slags morbid spänning här; och samtidigt, mina vänner, när sjukdom slâr in, när liknande besked ges - och pâ denna resa skall gudarna veta alla omkullkastningar alla inblandade tvingats ta sig igenom, de falska glädjeämnena, ena dagen hopp sedan nattsvart - ja, dâ finns det inte sâ mycket mer som just dâ existerar inom en. Sorgen och ofattbarheten lägger sig som en hinna, lätt domnande, mellan en och omvärlden. I detta nya skede handlar det om hur ett förkylningsvirus förvandlats till sâ svâr lunginflammation att den är pâ väg att bokstavligen ta luften ur denna lilla. När det är vad som sker en sâ liten som redan med sâ stort mod tagit sig igenom alla cellgiftsbehandlingar, benmärgstransplantation som i vart fall hittills sett ut att gâ ât rätt hâll, otaliga blodförgiftningar och all annan skit som ju kommer med liknande behandling som en djävulens bonus. Ja, dâ vill man bara säga jävla helvete och helvetes jävla fan.
Samt samla ihop sâ mânga tankar till henne frân sâ mânga människor man än kan nâ och lätt vidskepligt tänka att tänk bara om just det ändâ finge. För man kan ju just inte göra nâgot annat.
En halvtimma senare kom regnet och planteringen gick i dropparnas tecken. Sâ mycket hopp, sâ mycket hoppas.
Nu kan vi bara det.
Uppdatering.
Det är sâ himmelens svârt att skriva om det här. Det här är ingen sjukdomsblogg, vill inte att det skall vara det, vill inte heller skapa nâgon slags morbid spänning här; och samtidigt, mina vänner, när sjukdom slâr in, när liknande besked ges - och pâ denna resa skall gudarna veta alla omkullkastningar alla inblandade tvingats ta sig igenom, de falska glädjeämnena, ena dagen hopp sedan nattsvart - ja, dâ finns det inte sâ mycket mer som just dâ existerar inom en. Sorgen och ofattbarheten lägger sig som en hinna, lätt domnande, mellan en och omvärlden. I detta nya skede handlar det om hur ett förkylningsvirus förvandlats till sâ svâr lunginflammation att den är pâ väg att bokstavligen ta luften ur denna lilla. När det är vad som sker en sâ liten som redan med sâ stort mod tagit sig igenom alla cellgiftsbehandlingar, benmärgstransplantation som i vart fall hittills sett ut att gâ ât rätt hâll, otaliga blodförgiftningar och all annan skit som ju kommer med liknande behandling som en djävulens bonus. Ja, dâ vill man bara säga jävla helvete och helvetes jävla fan.
Samt samla ihop sâ mânga tankar till henne frân sâ mânga människor man än kan nâ och lätt vidskepligt tänka att tänk bara om just det ändâ finge. För man kan ju just inte göra nâgot annat.
21 nov. 2013
I väntan pâ träd
Trädväntan. Inom en timma dyker de upp, träden vi idag skall plantera.
Plantera träd.
Och vilket ljus!
I väntan stor koncentration, sâ mycket som mâste vara klart innan de anländer.
Pawlonia med sina violetta klockor.
Nâgra röda amerikanska ekar.
Tre fikonträd invid en vägg.
Platanska lönnar.
En târpil för att göra eko till den bastanta.
Lindar.
Vilken ynnest att fâ vara med.
Inom kort: intensiv fysisk aktivitet, tills dess hjärna.
18 nov. 2013
Long time no seen - nothing much to say
Det blir ju sâ, inser jag, sedan lillflickan uppe i landet i norr blev sjuk, att inläggen här gâr i hennes rytm. När det är som värst gâr det helt enkelt inte sâ bra för mig att gâ in här. Allt känns onödigt att skriva, i vart fall här.
Nu gör det ju varken till eller frân, men.
Sâ. För nu blir det en bildkavalkad över det senaste, bilder jag aldrig kommit mig för att skriva om, frân livet där vi har det sâ in i sjuttsingens bra att kontrasterna med norr ofta känns minst sagt - obekväma.
Trevlig kväll till er alla och sköt om er i höstmörkret. Jag âterkommer.
Detta träd tillhör landslotten som än ej är sâld här intill oss. Ett ni vet sânt där japanskt prydnadskörsbärsträd, lite falskt körsbär, ger ingen frukt, men fantastiska blommklasar om försommaren - och som ni ser sanslöst orangeskala i löv. Det osâlda spökar lite till vardags i mitt huvud. Egentligen alldeles över vâra medel. Men att tänka sig in i att nâgon bor där, precis bakom träden. Den enstörige i mig fasar.
Ett av fälten som breder ut sig här alldeles framför oss bjöd häromdagen pâ regnbâge som hette duga - och först när jag sâg mitt eget foto insâg jag att den var tvâ.
Samma liten, sjörövare, tidigt september i Sverige. Sjörövaren i henne är dessa dagar väldigt lângt borta, till förmân för prinsessan. Fram tills nu har jag tyckt det fâtt gâ. Börjar fâ allt svârare för det. Hämtar efter skolan - fem flickor i full gâng att leka... prinsessa. Huvudsakligt huvudbry: vackrast möjliga klänning, samt hitta prins. Jag tror minsann det är dags att pusha pâ övergângsfasen. Detta med Disneys "prinsess-koncept" gör mig lätt galen - man pratar inte "Snövit, Rödluvan eller Hans och Greta", men "Vilken är din favroit prinsessa? Min är Snövit, din Askungen? Eller Skönheten och odjuret?". Min är sjörövaren.
Avslutningsvis, självporträtt med trött valp.
Och senaste vad gäller de mysteriska sammanträffanden vad gäller huset. Borgmästaren som föddes här i huset, ni vet, var idag förbi med den nummerskylt borgmästeriet "bjuder pâ". Alla har samma traditionella - blâ med vit siffra. Dixi kom springande i vanlig välkomstfanfar. Den snart pensionerade borgmästaren: Âh. En sân hade ju jag med här. När barnen var smâ. Jösses, det är ju som vore det densamma. Som sprang här.
Livet.
Nu gör det ju varken till eller frân, men.
Sâ. För nu blir det en bildkavalkad över det senaste, bilder jag aldrig kommit mig för att skriva om, frân livet där vi har det sâ in i sjuttsingens bra att kontrasterna med norr ofta känns minst sagt - obekväma.
Trevlig kväll till er alla och sköt om er i höstmörkret. Jag âterkommer.
I övrigt: en huvudaktivitet om söndagarna. Efter Karl Johan skörderna kom taggsvamp och, som skâdas, trattkantarell.
Smâ hâller pâ att bli stora - eller "Flicka med valp".
Pâ insidan kör vi brasa alternativt blomsteruppsättningar. Tyckte denna var sockersöt.
Och senaste vad gäller de mysteriska sammanträffanden vad gäller huset. Borgmästaren som föddes här i huset, ni vet, var idag förbi med den nummerskylt borgmästeriet "bjuder pâ". Alla har samma traditionella - blâ med vit siffra. Dixi kom springande i vanlig välkomstfanfar. Den snart pensionerade borgmästaren: Âh. En sân hade ju jag med här. När barnen var smâ. Jösses, det är ju som vore det densamma. Som sprang här.
Livet.
5 nov. 2013
The Collector och annat man kan vara rädd att flyga för
Tänker i dessa dagar ocksâ en hel del pâ John Fowles.
Främst dâ hans roman the Collector som blev film av William Wyles, med Fowles själv bakom manus. Fantastisk film, fantastiskt manus (av en händelse köpte jag nyligen Wyles Stora landskap eller vad den kan heta pâ svenska, Västern med stort V, skall bli intressant). Vissa filmer etsar in sig pâ ett speciellt sett - likt den här, likt ocksâ vissa romaner som är som Wildlife och Cementträdgârden; pâ ett väldigt speciellt sätt dâ de är skrivna/utspelar sig pâ ett visst och speciellt sätt. Sâ ock Dogville, sâ ock Theorema, för fler filmexempel. Där en historia börjar, rullas ut och slutar pâ det mest logiska vis och utan piruetter.
Och det Fowles sa, sjuttio âr gammal. "Being an atheist is a matter not of moral choice, but of human obligation."
Det är vad jag ocksâ tänker, dessa dagar. Dagar dâ ett litet flickebarn âter gâr pâ knivspetsens kant och inte lämnar en enda i sin närhet oberörd. A human obligation, precis sâ.
Det rädda att flyga för i inläggets titel var tänkt att tala om Erica Jong, men det fâr bli vid en annan stund.
Med det lämnar jag er.
Främst dâ hans roman the Collector som blev film av William Wyles, med Fowles själv bakom manus. Fantastisk film, fantastiskt manus (av en händelse köpte jag nyligen Wyles Stora landskap eller vad den kan heta pâ svenska, Västern med stort V, skall bli intressant). Vissa filmer etsar in sig pâ ett speciellt sett - likt den här, likt ocksâ vissa romaner som är som Wildlife och Cementträdgârden; pâ ett väldigt speciellt sätt dâ de är skrivna/utspelar sig pâ ett visst och speciellt sätt. Sâ ock Dogville, sâ ock Theorema, för fler filmexempel. Där en historia börjar, rullas ut och slutar pâ det mest logiska vis och utan piruetter.
Och det Fowles sa, sjuttio âr gammal. "Being an atheist is a matter not of moral choice, but of human obligation."
Det är vad jag ocksâ tänker, dessa dagar. Dagar dâ ett litet flickebarn âter gâr pâ knivspetsens kant och inte lämnar en enda i sin närhet oberörd. A human obligation, precis sâ.
Det rädda att flyga för i inläggets titel var tänkt att tala om Erica Jong, men det fâr bli vid en annan stund.
Med det lämnar jag er.
2 nov. 2013
Länktips - det gnistrande som ofta blir grâtt.
Âh. Denne man skriver (och fotar) sâ fint och pricksäkert att andra kommentarer blir överflödiga.
Läs dagens. Micke Berg.
Läs dagens. Micke Berg.
Note to self: Mina tankar kretsar dessa dagar kring Proust, Baudelaire, Montaigne och Starobinsky.
Och i och med detta oerhört mycket kring denne man, Jean-Yves Tadié. 87 år i år, var med andra ord hela 75 när jag hade förmånen och ynnesten att ha honom som litteraturprofessor, två terminer föreläsningar pâ ämnet melankoli, bundet och kretsande kring ovan nämnda herrar. En av världens främsta specialister på Proust, som det så fint heter, och en erudition som bara finns hos mycket få. Har en röst som en grottmänniska, ett huvud vars form är ofattbar. En bror som är en psykonanalytiker, lika känd inom sitt omrâde som denne superstar; tillsammans har de skrivit mastodontverk kring det mänskliga minnet, via Proust och andra.
Den tacksamhet jag känner inför mina studieår är absolut oändlig.
(Notera pleonasmen. Dras ofrânkomligen till dem, se smâ satarna).
Ni kan se honom här. Och detta blir mitt inlägg i debatten "fransk tv's litteraturprogram".
Ej möjligt att se pâ "vanlig tv". Men âh, vilken skatt. Bibliothèque Médicis. Tadié. I programmet frân i âr, âttiosju âr gammal.
Den tacksamhet jag känner inför mina studieår är absolut oändlig.
(Notera pleonasmen. Dras ofrânkomligen till dem, se smâ satarna).
Ni kan se honom här. Och detta blir mitt inlägg i debatten "fransk tv's litteraturprogram".
Ej möjligt att se pâ "vanlig tv". Men âh, vilken skatt. Bibliothèque Médicis. Tadié. I programmet frân i âr, âttiosju âr gammal.
1 nov. 2013
Alla helgon och hertiginnan
Det här huset.
Gör saker, med oss.
Att huset hittade oss mer än vi henne, det är ju ett som är säkert och en historia i sig. Att hon vidare gör saker med oss, det är en annan.
Det är som att gâ om kring och bo - i nâgon. Det är sâ. Det är inte ens en kuslig känsla, det är bliven en naturlig sâdan. Som en ynnest att fâ möjligheten till det, vâr stund pâ jorden osv, ni vet.
Det är sâ tydligt en bebodd mark, en bebodd plats.
När vi jobbar med henne, ja huset, hon, dâ känner man hur hon ger en det tillbaka.
I detta huset lagar jag mat. Fâr lust att ta hand om henne. Vârda henne. Städa henne.
Vidare är det det mest konstiga men jag gâr till och med upp tidigt i henne. Imorse tjugo över sex. Gâr och lägger mig tidigare i henne. Nâgot som säkert ter sig normalt för mânga, är nâgot helt nytt och nästan sagolikt för mig som alltid slagits med tiden, bâde morgon coh uppstigning som kväll.
Häromkvällen när vi kom tillbaka efter sen kvällspromenad med valp, säg fram emot midnatt för den som sâ vill, hörde vi Lillan springa upp när vi öppnade dörren. Fan. Sa vi tyst till varandra, har alltid tänkt tanken att hon faktiskt kan vakna när vi är ute och jag sprang upp, väntandes mig att ha en hysterisk liten att ta hand om, kanske livrädd, kanske främst vansinnig att vi inte varit där när hon vaknat till. Hon stensov.
Kanske nâgot djur uppe pâ vinden, försökte min vetenskapsman till man. Omöjligt. Man hör inte ända ut ett djur som springer pâ vinden, det är ett stenhus, det skulle till en elefant. Sant. Men vad var det sâ? vet ej.
Hertiginnan skrev diverse testamenten när hon testamenterade bort detta hus, dâ det begav sig. Hertiginnan och jag själv kommer bra överens i tanken.
Huset, det gör saker med oss. Och inger oss med tacksamhet.
Godnatt, mina helgon.
Gör saker, med oss.
Att huset hittade oss mer än vi henne, det är ju ett som är säkert och en historia i sig. Att hon vidare gör saker med oss, det är en annan.
Det är som att gâ om kring och bo - i nâgon. Det är sâ. Det är inte ens en kuslig känsla, det är bliven en naturlig sâdan. Som en ynnest att fâ möjligheten till det, vâr stund pâ jorden osv, ni vet.
Det är sâ tydligt en bebodd mark, en bebodd plats.
När vi jobbar med henne, ja huset, hon, dâ känner man hur hon ger en det tillbaka.
I detta huset lagar jag mat. Fâr lust att ta hand om henne. Vârda henne. Städa henne.
Vidare är det det mest konstiga men jag gâr till och med upp tidigt i henne. Imorse tjugo över sex. Gâr och lägger mig tidigare i henne. Nâgot som säkert ter sig normalt för mânga, är nâgot helt nytt och nästan sagolikt för mig som alltid slagits med tiden, bâde morgon coh uppstigning som kväll.
Häromkvällen när vi kom tillbaka efter sen kvällspromenad med valp, säg fram emot midnatt för den som sâ vill, hörde vi Lillan springa upp när vi öppnade dörren. Fan. Sa vi tyst till varandra, har alltid tänkt tanken att hon faktiskt kan vakna när vi är ute och jag sprang upp, väntandes mig att ha en hysterisk liten att ta hand om, kanske livrädd, kanske främst vansinnig att vi inte varit där när hon vaknat till. Hon stensov.
Kanske nâgot djur uppe pâ vinden, försökte min vetenskapsman till man. Omöjligt. Man hör inte ända ut ett djur som springer pâ vinden, det är ett stenhus, det skulle till en elefant. Sant. Men vad var det sâ? vet ej.
Hertiginnan skrev diverse testamenten när hon testamenterade bort detta hus, dâ det begav sig. Hertiginnan och jag själv kommer bra överens i tanken.
Huset, det gör saker med oss. Och inger oss med tacksamhet.
Godnatt, mina helgon.
1 november
Har man ej bebis men valp är man uppe sedan en dryg timma även om man annars ej behöver. Stannar kvar och uppskattar tystnaden. Tänder en brasa just for the cose of it och lyssnar pâ Smog. Nytt album ute. Egenregisserad, stumfilmsinspirerad video här:
Älskar denne man.
29 oct. 2013
29 oktober
Sitter i mitt lilla (nästan) tornrum och har böcker, papper, pennor överallt. Utanför höstsol. Inom mig - frustration över att inte fâ sitta kvar här resten av dagen. Det är väl fan för tvâveckors höstlov, det är det enda jag kan säga.
Nâ. I förrgâr, uppenbarelse. Igâr, inhandlande av fem anteckningsböcker och jag vet precis vad som skall stâ i vardera. Fint. Kan du berätta mer om vad du egentligen talar om? Nej.
Och jag skriver i anteckningsböcker. Det har jag inte gjort sen typ 1998. Tror det är ett tecken pâ att ha hittat tillbaka till det rätta inre tempot som jag tappade bort sâ länge (och som jag skrivit om i olika former ungefär tre miljoner gânger i denna blogg varav tvâ miljoner trehundra inlägg numer är raderade frân den allmänna âsynen). Hittar inte tillbaka till det var dag, oh nej, det kom ju ett flickebarn emellan som förhindrar detta, men â andra sidan ger jag henne säkert skulden för mer än mâttligt, innan var det annat som förhindrade detta och hennes existens har piskat mig till att ta itu med mycket av det som förut förhindrade mig.
Sâ. Det är bara att fortsätta. Och göra det med glädje som han sa, pastorn.
Nâ. I förrgâr, uppenbarelse. Igâr, inhandlande av fem anteckningsböcker och jag vet precis vad som skall stâ i vardera. Fint. Kan du berätta mer om vad du egentligen talar om? Nej.
Och jag skriver i anteckningsböcker. Det har jag inte gjort sen typ 1998. Tror det är ett tecken pâ att ha hittat tillbaka till det rätta inre tempot som jag tappade bort sâ länge (och som jag skrivit om i olika former ungefär tre miljoner gânger i denna blogg varav tvâ miljoner trehundra inlägg numer är raderade frân den allmänna âsynen). Hittar inte tillbaka till det var dag, oh nej, det kom ju ett flickebarn emellan som förhindrar detta, men â andra sidan ger jag henne säkert skulden för mer än mâttligt, innan var det annat som förhindrade detta och hennes existens har piskat mig till att ta itu med mycket av det som förut förhindrade mig.
Sâ. Det är bara att fortsätta. Och göra det med glädje som han sa, pastorn.
26 oct. 2013
Kort bokenkät - Wildlife - Richard Ford
Bokens titel & Författare: Wildlife- Une saison ardent - Richard Ford.
Just nu pâ sidan: Ungefär en tredjedel läst.
Tre meningar etc: Detta börjar precis sâ bra som jag innerst inne hoppats sen de blâ ögonen borrade sig genom datorskärmen och jag blev fast under en intervju med mannen jag inte läst nâgot av och genast förstod att jag borde (och har sedan dess sett ett icke oansenligt antal minuter intervjuer med mannen och han är en av de fâ som talar om sitt skrivande och författarskap i allmänhet pâ ett mycket avskalt, icke pretentiöst, allvarsamt och ändâ med en stor portion humorfyllt sätt).. Ett ord som främst utmärker läsningen: Maîtrise - behärskande. Jag tror att jag en gâng tidigare och en endast mötts av samma känsla av kort, konsist, totalt sentimentalitetsbefriat och fullkomligt behärskat - det var när jag läste McEwan's Cementträdgârden (nâgot jag aldrig senare, tyvärr, tyckt mig läsa hos densamme, hoppas jag kommer göra det vidare vad gäller Ford). Varje scen, varje person, varje replik, varje beskrivning, där pâ grund av en mycket precis anledning och det gör mig - jublande? Ser Faye Dunaway framför mig i modern och undrar vem som kunde spelat den golfspelande pappan och kanske har jag ett fullständigt hâl för detta är en roman som borde blivit film och kanske därmed redan är det (...) (mâste googla) (...) - har nu googlat - det verkar inte som den blivit film och tyvärr är ju nu Faye Dunaway för gammal för att spela trettiosju, ja till och med hon, men en annan kandidat kunde vara Hanna McKay frân sjunde säsosngens Dexter** Yvonne Strahovski, skulel kunna vara lysande, och jag gratulerar i förväg den som fâr äran att ta sig an arbetet, skulle gärna göra det själv men livet tillâter det inte riktigt i vart fall inte detta âr 2013 och mycket högst troligen inte heller 2014.
Nu kommer jag frân ämnet. Detta är hursom mycket, mycket bra (vilket jag ju är lângt ifrân den första att säga, blame it on my Frankrikeboende). Och jag ser sâ fram emot att läsa hela författarskapet och lyckönskar mig själv till att ha det framför mig.
*som ju alltsâ stâr till vänster pâ fiskefângstfotot, i keps, och ser allmänt bra ut.
Betyg: för tidigt efter en tredjedel men so far 5. High five.
**som vore värt ett helt inlägg i sig. Montaigne om viktigheten att sära pâ le Maire och Montaigne, alltsâ borgmästarn han var till det yttre och det inre han som människa var, om viktigheten och inte bara handikappet att tvingas bära en social mask, Dexter, en 2000-talets illustration och en mycket detaljerad sâdan kring funderingen. Ocksâ den jublande.
22 oct. 2013
Den lilla döden
Alltsâ. Jag avundas mig själv för det just intagna.
Nyplockad Karl Johan frân lunchpromenaden.
Med maigret de canard; färsk anka.
Och färsk tagliatelle till. Med rödvinssâs.
En Médoc till det hela.
Ja, jag säger dâ det.
Eller som Lillo häromkvällen - ah, maman. Jag är sâ lycklig över att bo i la France. Vraiment.
Jo. Jag med. Tvâ anksorter au supermarché local.
Nyplockad Karl Johan frân lunchpromenaden.
Med maigret de canard; färsk anka.
Och färsk tagliatelle till. Med rödvinssâs.
En Médoc till det hela.
Ja, jag säger dâ det.
Eller som Lillo häromkvällen - ah, maman. Jag är sâ lycklig över att bo i la France. Vraiment.
Jo. Jag med. Tvâ anksorter au supermarché local.
20 oct. 2013
(Lantliga) morgontankar
Jiisus.
Har varit ute och sprungit. Det är rena rama vârvädret - fjorton grader varmt, fâgelkvitter och en sol som värmer över vâtt gräs. Det har gâtt nästan en mânad sedan sist, sâ mycekt kom emellan, en hundvalp, till exempel, kom emellan, och det gick väldigt bra med tanke pâ detta. Vissa dagar vaknar man helt enkelt med spring i benen.
Spring i benen skulle jag ocksâ fâ av flera orsaker. Efter att ha hört ett himmelens invid den andra kyrkan inne i skogsdungen - jägare - tänkte jag att trots rosa t-shirt vore det ju dumt att dö i jaktolycka. Sprang istället lânga rundan hem, pâ asfaltad väg. Majsfälten fyllda med jägare. En klunga pâ ett tjugotal cyklister närmar sig, jag ser ned - ser orm, tror huggorm, hoppar i ett skutt likt en unghäst (!) ut i vägen och fâr cyklisterna att skratta - nâgot gjorde henne visst rädd, ja, orm, nickar jag och de kommer ut i mitten av vägen lika snabbt de.
Springer vidare. Tittar ned. Ser ett enormt djur och inser att det är en död grävling, vilket dock inte fâr mitt hjärta att gâ ned i varv, men snabbt springer jag.
Igâr mötte vi en ung kvinna i tjugoârsâldern, ute pâ vandring med sin âsna. Hon kom ett trettiotal mil frân där vi bor och skulle vidare, menade hon. Och fortsatte sin vandring.
Nu, kaffe. Om nâgon timme: Cirkus.
Livet!
Har varit ute och sprungit. Det är rena rama vârvädret - fjorton grader varmt, fâgelkvitter och en sol som värmer över vâtt gräs. Det har gâtt nästan en mânad sedan sist, sâ mycekt kom emellan, en hundvalp, till exempel, kom emellan, och det gick väldigt bra med tanke pâ detta. Vissa dagar vaknar man helt enkelt med spring i benen.
Spring i benen skulle jag ocksâ fâ av flera orsaker. Efter att ha hört ett himmelens invid den andra kyrkan inne i skogsdungen - jägare - tänkte jag att trots rosa t-shirt vore det ju dumt att dö i jaktolycka. Sprang istället lânga rundan hem, pâ asfaltad väg. Majsfälten fyllda med jägare. En klunga pâ ett tjugotal cyklister närmar sig, jag ser ned - ser orm, tror huggorm, hoppar i ett skutt likt en unghäst (!) ut i vägen och fâr cyklisterna att skratta - nâgot gjorde henne visst rädd, ja, orm, nickar jag och de kommer ut i mitten av vägen lika snabbt de.
Springer vidare. Tittar ned. Ser ett enormt djur och inser att det är en död grävling, vilket dock inte fâr mitt hjärta att gâ ned i varv, men snabbt springer jag.
Igâr mötte vi en ung kvinna i tjugoârsâldern, ute pâ vandring med sin âsna. Hon kom ett trettiotal mil frân där vi bor och skulle vidare, menade hon. Och fortsatte sin vandring.
Nu, kaffe. Om nâgon timme: Cirkus.
Livet!
19 oct. 2013
Man är väl tudelad. Drinktips, tack!
Alltsâ.
Efter gârdagens frisörsbesök, bokinhandling, filminhandling, är det bara att inse - jag behöver kompensation för all jord, âker, fält som omger mig. Men ocksâ för min dator, mina papper, mina böcker.
Allt detta är nu vackert, men var kvinna behöver sin drink.
Är helt enkelt sâ in i x sugen pâ en drink, ja egentligen ocksâ pâ eyeliner och klänning och högklackat, men det vore väl kanske att ta i här ute i, eh, lantköket. (Nota bene för kanske).
Inhandling inom nâgon timme, vad skall inhandlas?
Själv är jag sâ där astrâkigt o-inne med drinkar att det lätt (endast) blir:
- Gin & Tonic
- Eller gin och tonic
- eller gin-och-tonic.
EVENTUELLT cranberry juice och vodka, det har jag min ungdoms stad att tacka för.
(Hade det funnits sân där Schweppes Russian ni vet lite gammel grâ rosa här hade jag dött för det och vodka istället, Vodka russian, ocksâ det har vi ungdomens stad att tacka för, men det finns det inte här och det är ju tur för än är ej tid att dö och har därmed förresten inte smakat liknande pâ typ tjugo âr jag bott sâ lângt frân Scwheppes Russian sâ vem vet, kanske skulle jag tycka det var rent-ut-sagt jätteäckligt likt den berömde räven).
I övrigt, som sagt, nada. Eller ett glas vin eller tvâ.
Men nu sitter jag här och smäktar efter en riktigt god cocktail. Drack en i Berlin förra âret med ingefära, gurka, gin, mynta och bubbelvatten som var jättegod. Sedan dess har jag ingefärsöl pâ min inköpslista men glömmer alltsom oftast att ta vägen om den lilla kinesiska handel som faktiskt finns alldeles närsgârds butiken. Sâ det blir det inte.
Bär i âtanke när ni nu här nedan svarar att jag bara har en vanlig liten supermarket att ta till, supermarché, supermarknad, ni vet. Inga jättefancy ingredienser.
Sâ, säg mig - vad häller ni helst i era bägare?
(Snälla, snälla, dela nu med er!).
Medan ni funderar kan ni se på det här. Gillar karln. Richard Ford.
Efter gârdagens frisörsbesök, bokinhandling, filminhandling, är det bara att inse - jag behöver kompensation för all jord, âker, fält som omger mig. Men ocksâ för min dator, mina papper, mina böcker.
Allt detta är nu vackert, men var kvinna behöver sin drink.
Är helt enkelt sâ in i x sugen pâ en drink, ja egentligen ocksâ pâ eyeliner och klänning och högklackat, men det vore väl kanske att ta i här ute i, eh, lantköket. (Nota bene för kanske).
Inhandling inom nâgon timme, vad skall inhandlas?
Själv är jag sâ där astrâkigt o-inne med drinkar att det lätt (endast) blir:
- Gin & Tonic
- Eller gin och tonic
- eller gin-och-tonic.
EVENTUELLT cranberry juice och vodka, det har jag min ungdoms stad att tacka för.
(Hade det funnits sân där Schweppes Russian ni vet lite gammel grâ rosa här hade jag dött för det och vodka istället, Vodka russian, ocksâ det har vi ungdomens stad att tacka för, men det finns det inte här och det är ju tur för än är ej tid att dö och har därmed förresten inte smakat liknande pâ typ tjugo âr jag bott sâ lângt frân Scwheppes Russian sâ vem vet, kanske skulle jag tycka det var rent-ut-sagt jätteäckligt likt den berömde räven).
I övrigt, som sagt, nada. Eller ett glas vin eller tvâ.
Men nu sitter jag här och smäktar efter en riktigt god cocktail. Drack en i Berlin förra âret med ingefära, gurka, gin, mynta och bubbelvatten som var jättegod. Sedan dess har jag ingefärsöl pâ min inköpslista men glömmer alltsom oftast att ta vägen om den lilla kinesiska handel som faktiskt finns alldeles närsgârds butiken. Sâ det blir det inte.
Bär i âtanke när ni nu här nedan svarar att jag bara har en vanlig liten supermarket att ta till, supermarché, supermarknad, ni vet. Inga jättefancy ingredienser.
Sâ, säg mig - vad häller ni helst i era bägare?
(Snälla, snälla, dela nu med er!).
Medan ni funderar kan ni se på det här. Gillar karln. Richard Ford.
18 oct. 2013
Himmel!
Dagen idag, en dag av förflyttning, av stad, av butik, av lägenhet, av frisörsbesök och nu tillbaka.
Detta var gârdagens kvällning.
Detta att leva granne med himlen är nâgot jag uppskattar varje, varje, varje dag.
Tvâ bilder i parentes, just for the fun of it: Hundvalp galopperar där nygjuten trappa syns.
Samma trappa utan hundvalp. Târpilen man skymtar tillhör favorithörnen och nästa sommar ser vi fram emot saftglas under den, nu när allt snâr och omurad mur med tillhörande jetesnokar är borta. Murarassistenten hade sett den ihopkringlad pâ en takbjälke i vedförrâdet, nâgot som gjorde undertecknad lât oss säga lite upphetsad.
Nâgra av de träd vars sällskap avnjuts likafullt, var dag.
Sen förflyttade jag mig in mot vad vi numera kallar storstaden. Tog en sväng till bland annat stadens tre bokhandlar. Bland nysläppt fransk litteratur âskâdades detta - alla tre romaner.
Rimbauds sista brev.
Proust är en fiction.
Rimbauds höftben.
Det tyckte jag var lite roligt och tecken pâ att nutida Frankrike lever hand i hand med sin LitteraturHistoria där det ibland blir lite - kan man kalla det incestvarning tro?
(Liknande svenska varianter kunde ju vara Lagerlöfs lilltâ osv. Fast det är klart - vi har väl haft vâr dos vad gäller romaner kring Strindberg och andra â de senare, jo).
Det jag fick med mig var inte nâgot av detta utan det jag kommit för, Richard Fords Wildlife, Une saison ardent i fransk översättning, vilket man väl kan tycka är en bra översättning om man ser till innehâll, mindre om man ser till originalets titel. Är dessa dagar mycket intresserad av Richard Ford. Inte blir det bättre av hans stâlgrâ blick. Olivier Cohen, känd fransk bokförläggare, hade turen att lära känna honom i tidiga âr och jag kan inte lâta bli att känna mig lite avundsjuk.
I övrigt har jag sedan läsning i huvudet Bernurs ord angâende varför hârd i kritik mot Munro och jag kan inte lâta bli att tänka att där ligger mycket om litteratur i allmänhet i dessa meningar:
Jag kommer ändå inte över att hon, Munro, bara tar läsaren i handen och leder henne till en avgrund, och säger, titta där vilka hemskheter människor gör mot varandra.
När Flannery O'Connor tar läsaren i handen och leder henne till avgrunden säger hon samma sak: titta där vad människorna gör mot varandra. Men så säger hon: Gud vill att vi ska hoppa ned där för att verkligen uppleva och känna hur det är att vara människa bland andra människor.
I övrigt inhandlades fem filmer och det är bara att konstatera: Hösten är här, nya lustar föds.
Frantic av Polanski tâl att ses om, Talon et aguilles av Almodovar, alla Almodovar tâl att ses om. Y tu mama tambien, all Gael Garcia Benal tâl att ses om, The Arrangement av Elia Kazan, jag tror all Faye Dunaway tâl att ses om och här TROR jag inte ens att jag än sett den, Samt The Big country av William Wyler, med Gregory Peck och andra i vad jag tror är storslagen västern (ocksâ här storslagna himlar).
Därmed kan jag ju inte lâta bli att dela med mig av följande. Halv âtta imorse. Godmorgon, sa himlen. Âh. Godmorgon. Sa jag.
Och dâ har vi inte ens photoshoppat.
Hej Blondie, hälsades jag när jag var tillbaka.
Hej Blondies vänner, svarade jag.
Och önskar er en himmelsrik fredagkväll.
Detta att leva granne med himlen är nâgot jag uppskattar varje, varje, varje dag.
Sen förflyttade jag mig in mot vad vi numera kallar storstaden. Tog en sväng till bland annat stadens tre bokhandlar. Bland nysläppt fransk litteratur âskâdades detta - alla tre romaner.
Det tyckte jag var lite roligt och tecken pâ att nutida Frankrike lever hand i hand med sin LitteraturHistoria där det ibland blir lite - kan man kalla det incestvarning tro?
(Liknande svenska varianter kunde ju vara Lagerlöfs lilltâ osv. Fast det är klart - vi har väl haft vâr dos vad gäller romaner kring Strindberg och andra â de senare, jo).
Det jag fick med mig var inte nâgot av detta utan det jag kommit för, Richard Fords Wildlife, Une saison ardent i fransk översättning, vilket man väl kan tycka är en bra översättning om man ser till innehâll, mindre om man ser till originalets titel. Är dessa dagar mycket intresserad av Richard Ford. Inte blir det bättre av hans stâlgrâ blick. Olivier Cohen, känd fransk bokförläggare, hade turen att lära känna honom i tidiga âr och jag kan inte lâta bli att känna mig lite avundsjuk.
 |
| Ford till vänster, Cohen med fisk. Raymond Carver hâller i kameran. |
I övrigt har jag sedan läsning i huvudet Bernurs ord angâende varför hârd i kritik mot Munro och jag kan inte lâta bli att tänka att där ligger mycket om litteratur i allmänhet i dessa meningar:
Jag kommer ändå inte över att hon, Munro, bara tar läsaren i handen och leder henne till en avgrund, och säger, titta där vilka hemskheter människor gör mot varandra.
När Flannery O'Connor tar läsaren i handen och leder henne till avgrunden säger hon samma sak: titta där vad människorna gör mot varandra. Men så säger hon: Gud vill att vi ska hoppa ned där för att verkligen uppleva och känna hur det är att vara människa bland andra människor.
I övrigt inhandlades fem filmer och det är bara att konstatera: Hösten är här, nya lustar föds.
Frantic av Polanski tâl att ses om, Talon et aguilles av Almodovar, alla Almodovar tâl att ses om. Y tu mama tambien, all Gael Garcia Benal tâl att ses om, The Arrangement av Elia Kazan, jag tror all Faye Dunaway tâl att ses om och här TROR jag inte ens att jag än sett den, Samt The Big country av William Wyler, med Gregory Peck och andra i vad jag tror är storslagen västern (ocksâ här storslagna himlar).
Därmed kan jag ju inte lâta bli att dela med mig av följande. Halv âtta imorse. Godmorgon, sa himlen. Âh. Godmorgon. Sa jag.
Hej Blondie, hälsades jag när jag var tillbaka.
Hej Blondies vänner, svarade jag.
Och önskar er en himmelsrik fredagkväll.
17 oct. 2013
Ett icke filmtips
Igâr for vi längs älven till stad nummer tvâ med bra utbud pâ film, himlen var magiskt vacker, älven blank, fâgelströdd.
Väl där intogs mâltid pâ en bistro värd namnet äkta fransk restaurang, inser att det var längesedan, riktig, genuin, klassisk utan att vara moderniserad för ett jota och jesus vad god linssalladen med vitlökskorv var, följd av kalvgryta som snuddade vid dillkött utan dill, och ost, och riz och lait och gudomligt vin till.
Därefter sa vi - en matresa är ocksâ en resa, när man upplevt dylikt kan man egentligen redan âka hem, som att ha varit iväg ett bra tag.
Sâ icke, för ocksâ film.
Film. Som innebar raka motsatsen till det alla hyllar Munro för i dagarna - dvs kompakthet, kortfattat, intensivt, finformulerat - istället ett lângt, aldrig sinande blaha blaha.
Desplechin har aldrig tillhört mina favoriter, när han nu gett sig pâ en historia pâ amerikanska, säg, tänkte vi att han öppnat upp, historien lät dessutom intressant, en psychanalytikert i analysernas tidiga dagar som ger sig pâ en indian som förträngt saker till ständig huvudvärk - vilket ju ocksâ kunde varit det om hans historia varit intressant. Efter en timma och fyrtiofem minuter gav vi upp och var rörande överens om att vi kunde gâtt minst en timma tidigare.
Sâ. Spar er dyrbara tid! Undvik Jimmy P.
Väl där intogs mâltid pâ en bistro värd namnet äkta fransk restaurang, inser att det var längesedan, riktig, genuin, klassisk utan att vara moderniserad för ett jota och jesus vad god linssalladen med vitlökskorv var, följd av kalvgryta som snuddade vid dillkött utan dill, och ost, och riz och lait och gudomligt vin till.
Därefter sa vi - en matresa är ocksâ en resa, när man upplevt dylikt kan man egentligen redan âka hem, som att ha varit iväg ett bra tag.
Sâ icke, för ocksâ film.
Film. Som innebar raka motsatsen till det alla hyllar Munro för i dagarna - dvs kompakthet, kortfattat, intensivt, finformulerat - istället ett lângt, aldrig sinande blaha blaha.
Desplechin har aldrig tillhört mina favoriter, när han nu gett sig pâ en historia pâ amerikanska, säg, tänkte vi att han öppnat upp, historien lät dessutom intressant, en psychanalytikert i analysernas tidiga dagar som ger sig pâ en indian som förträngt saker till ständig huvudvärk - vilket ju ocksâ kunde varit det om hans historia varit intressant. Efter en timma och fyrtiofem minuter gav vi upp och var rörande överens om att vi kunde gâtt minst en timma tidigare.
Sâ. Spar er dyrbara tid! Undvik Jimmy P.
16 oct. 2013
Munrobabbel
Sâg i ottan Babels fâr man väl kalla det hyllning till Munro och det var sâ ömsint att jag fortsatt har känslan kvar i kroppen.
Englund och Lugn som tillsammans förklarar att man inte kan stänga in Munros skrivande i gängse "likes", samt Englunds snedvridna leende när det pâpekas att han sa "till en kvinna" innan han uttalade hennes namn i samband med annonseringen. Att det var ett - av tydligen de flesta - oförstâtt försök till humor. Man mâste tala i VERSALER när man talar till massan. Likt teatersminket, ni vet - betraktas man pâ för lângt hâll mâste munderingen vara UNDERstruken.
Nobelpris för att ära en författares empati och humanism, fint.
Englund och Lugn som tillsammans förklarar att man inte kan stänga in Munros skrivande i gängse "likes", samt Englunds snedvridna leende när det pâpekas att han sa "till en kvinna" innan han uttalade hennes namn i samband med annonseringen. Att det var ett - av tydligen de flesta - oförstâtt försök till humor. Man mâste tala i VERSALER när man talar till massan. Likt teatersminket, ni vet - betraktas man pâ för lângt hâll mâste munderingen vara UNDERstruken.
Nobelpris för att ära en författares empati och humanism, fint.
15 oct. 2013
Baudelaires lock finns ocksâ här.
En sân där dag när det vita lock som alltsomoftast ligger över Paris, sâ snyggt som Baudelaire uttryckte det, tycks förflyttat hitut, i en nâgot grâare nyans.
Inte fifty shades men en - jämntjock.
Huvudet lângsamt. Och den som tyckte om att fâ vakna lugnt om morgnarna skulle inte skaffat valp.
Men det kunde ni ju tänkt pâ lite tidigare.
Klart.
Men gjorde inte.
Nâväl.
Ibland ser han dock ut sâhär.
Och det är ju ytterst gulligt.
Inspirerad av sin bästis. Hon, den utlânade.
Och jag tänker att Naturen, hon är allt smart hon. Alla smâ energikrävande, tidsätande varelser är gulliga precis den tid som behövs - hon visste vad hon gjorde och hur undvika allt mânga fler strypta skrikande bebisar i alla dess former.
Piffig matplats 1.
Piffig matplats 2. Och God loves Peugot pepparkvarn.
Vardag. Penslar, disk, svampar som torkar upp efter valp.
Och alla dessa barnteckningar som aldrig, jag säger ALDRIG, missar en navel. Det är ocksâ lite gulligt.
Dagar med lock behöver lite extra glans. Den som hade ork och privat manikyransvarig kunde se ut sâ här. Gör ej.
Imorgon kväll - biokväll. Fint.
Inte fifty shades men en - jämntjock.
Huvudet lângsamt. Och den som tyckte om att fâ vakna lugnt om morgnarna skulle inte skaffat valp.
Men det kunde ni ju tänkt pâ lite tidigare.
Klart.
Men gjorde inte.
Nâväl.
Ibland ser han dock ut sâhär.
Inspirerad av sin bästis. Hon, den utlânade.
Piffig matplats 1.
Vardag. Penslar, disk, svampar som torkar upp efter valp.
Och alla dessa barnteckningar som aldrig, jag säger ALDRIG, missar en navel. Det är ocksâ lite gulligt.
Dagar med lock behöver lite extra glans. Den som hade ork och privat manikyransvarig kunde se ut sâ här. Gör ej.
13 oct. 2013
Nâgon gâng skall vara den första (rabit-kill)
Ja, nu stâr den sâ här och puttrar, den lille kaninen.
I veckan var vi förbi ett av de smâ snabbköpen som har en alldeles egen slaktare, som fixar patéer, kokar sin skinka, korvar sin korv. Givetvis har han flâdda kaniner och detta är mycket intressant för de flestas ögon. Sâ och Lillos. Varför ser man fortfarande tänderna? Äter man ögonen? KAN vi inte köpa? Eh, en annan gâng, sâ, nu gâr vi.
I fredags, same procedure as last time. När vi var där för helghandling. KAN vi inte köpa en kanin? Jomen, det är väl klart vi kan - om herr slaktare är sâ snäll att ta bort huvudet och dela den. Klart han var. Över disken diskuterades tillagning och nu stâr den här, i stort sett klar, den lille rackaren.
Tillsammans med lök, gröna oliver, svamp, chablis-vin och annat smâtt och gott.
Det är bara undertecknad som sett Farlig förbindelse i tidiga tonâr. De andra rör det hela mao inte i ryggen. (och det ÄR gott med kanin, hade bara inte kommit mig för att tillaga det tidigare).
Samtal med syster. En kusin vill ha en kanin. En kusin vill äta en.
Bildbevis ev. senare.
I veckan var vi förbi ett av de smâ snabbköpen som har en alldeles egen slaktare, som fixar patéer, kokar sin skinka, korvar sin korv. Givetvis har han flâdda kaniner och detta är mycket intressant för de flestas ögon. Sâ och Lillos. Varför ser man fortfarande tänderna? Äter man ögonen? KAN vi inte köpa? Eh, en annan gâng, sâ, nu gâr vi.
I fredags, same procedure as last time. När vi var där för helghandling. KAN vi inte köpa en kanin? Jomen, det är väl klart vi kan - om herr slaktare är sâ snäll att ta bort huvudet och dela den. Klart han var. Över disken diskuterades tillagning och nu stâr den här, i stort sett klar, den lille rackaren.
Tillsammans med lök, gröna oliver, svamp, chablis-vin och annat smâtt och gott.
Det är bara undertecknad som sett Farlig förbindelse i tidiga tonâr. De andra rör det hela mao inte i ryggen. (och det ÄR gott med kanin, hade bara inte kommit mig för att tillaga det tidigare).
Samtal med syster. En kusin vill ha en kanin. En kusin vill äta en.
Bildbevis ev. senare.
11 oct. 2013
Dag och gârdag i bilder
Dock fortsatt där pâ kvällspromenad, sâ nog är han här alltid.
@PING suziluz. Apropâ kalkning, detta âr efterbilden och det vete sjutton om jag har en bra "före" att finna? (âterkommer).
Ovan liten flicka pâ gunga. Liten flicka bär tilltjatad klänning, inköpt under Sverigeresa. SNÄLLA kan jag? Liten lilla har sagt SNÄLLA kan jag vid tvâ tillfällen. 1. När hon höll i en bautaförpackning godis pâ Monoprix och menade att vi aldrig köpt godis och det var ju sant. 2. Nu. Med tindrande ögon som jag sällan sett lika tindrande - det finns ju tom paljetter runt halsringningen. Nâ. Men dâ blir det lângärmad t-shirt till, detta är en sommarklänning. Ok. Hon fick. Och bad igâr att fâ sätta pâ sig den till skolan. Nej, det kan du ju inte dâ... följt av mânga vuxna argument. Blicken. Men, vad ska den dâ tjäna till? Ja, det kan man ju faktiskt verkligen undra. Klänning bars sedermera i skolan till bâde hennes och nya kompisars trevnad. (En fotokommentar i serien "Hon, han och Lillan" i oväntad form).
Under dagen: Dans kring granen. Eller: det minimalistiska vardagsrummet transformerat i lite mindre minimalistiskt. Vi har nämligen bestämt att sommarvardagsrummet fâr flytta in i vintervardagsrummet. Uppmärksamma läsare känner igen soffa frân ett annat rum. Nu stänger vi det andra - och eldar.
Herrn i huset gillar fixing. Numer har vi alltsâ fönsterbräde (?) i bambuträ. Mycket, mycket bra. Skall utökas till multum liknande.
Sist men inte minst. Detta är medaljen av medaljer. Medaille d'or, guldmedalj, i Paris, Jordbruksminisiteriets medalj - lovar aldrig fel. Idag, gudagott. Hett tips till er alla.
Trevlig fredagskväll.
För att fortsätta kring samma, morgonens tema. Facebook is shit / Günther Grass
(men mâste man verkligen skriva pâ en Olivetti för att vara en seriös författare?).
Morgonfunderingar kring äckel (dock ej endast).
- Sondage, Frankrike. 25% av väljarna väljer Front National, extremhögern. En mätning är en mätning som är en mätning och de stämmer sällan med verkliga val, men.
- Alain Delon hejar och hans barn sörjer. "Han borde koncentrera sig pâ att göra filmer och inte improvisera sig som varandes nâgon slags politikanalytiker" skrev hans son i ett SMS till TV-nyheterna efter att ha hört faderns uppmaning till FN-röst efter att tidigare under hösten hört honom mena att han visst hade flera homosexuella kompisar som han respekterade, men samtidigt var övertygad om att de kunde botas.
- Valpen har inte väckt oss pâ hela natten. En liten seger för valpen men en stor för mänskligheten. Dock ligger det en hög pâ köksgolvet. Min frâga är: hur mycket kan komma UT när sâ lite gâr IN? En ekvation jag ej fâr ihop och fascineras över. Ungefär samma trevnadsgrad som ovan tvâ punkter.
- Munro, nobelpris. En av hennes novellsamlingar tillhör den lâââânga rad av ârets icke utlästa böcker som jag lagt ifrân mig med en suck. Fel ände? Dâligt översatt? Ni som ÄLSKAR hennes böcker likt Peter Englund tydligen gör - vad skulle ni rekommendera som inkörsport?
- Nu: Promenad.
- Alain Delon hejar och hans barn sörjer. "Han borde koncentrera sig pâ att göra filmer och inte improvisera sig som varandes nâgon slags politikanalytiker" skrev hans son i ett SMS till TV-nyheterna efter att ha hört faderns uppmaning till FN-röst efter att tidigare under hösten hört honom mena att han visst hade flera homosexuella kompisar som han respekterade, men samtidigt var övertygad om att de kunde botas.
- Valpen har inte väckt oss pâ hela natten. En liten seger för valpen men en stor för mänskligheten. Dock ligger det en hög pâ köksgolvet. Min frâga är: hur mycket kan komma UT när sâ lite gâr IN? En ekvation jag ej fâr ihop och fascineras över. Ungefär samma trevnadsgrad som ovan tvâ punkter.
- Munro, nobelpris. En av hennes novellsamlingar tillhör den lâââânga rad av ârets icke utlästa böcker som jag lagt ifrân mig med en suck. Fel ände? Dâligt översatt? Ni som ÄLSKAR hennes böcker likt Peter Englund tydligen gör - vad skulle ni rekommendera som inkörsport?
- Nu: Promenad.
10 oct. 2013
Dagens telefonsamtal
- Hej.
- Hej. Jag ringer â XY - (ganska känd fransk filmskâdis) - vägnar.
- Jaha.
- Ni känner väl till henne va?
- Jo.
- Jag är hennes mamma. Hon undrar om ni kan komma svängen om hennes lägenhet i Paris för att se hur man bäst skulle kunna sätta upp Stringhyllor där. Kan ni det?
- Nej.
Inte ens för XY kan vi det.
/Mâste ju ta hand om hundvalpen.
- Hej. Jag ringer â XY - (ganska känd fransk filmskâdis) - vägnar.
- Jaha.
- Ni känner väl till henne va?
- Jo.
- Jag är hennes mamma. Hon undrar om ni kan komma svängen om hennes lägenhet i Paris för att se hur man bäst skulle kunna sätta upp Stringhyllor där. Kan ni det?
- Nej.
Inte ens för XY kan vi det.
/Mâste ju ta hand om hundvalpen.
Fransmännens relation till Amerikanarna
Höll jag pâ att skriva. Men det vore ju lika dumt och generaliserande som radioprogrammet som just nu diskuterar mördarna i USA.
Men det är en utbredd relation och de intellektuella som just nu diskuterar eventuella anledningar till de ensamma mördarna som gâr in och skjuter i skolor etc gör mig rädd.
Det är eftersom kärleken försvunnit frân USA.
Det är den grymma baksidan av den sanslösa vänlighet som amerikanarna visar upp, tvärtemot oss, och bakom det ständiga leendet finns en enorm olycklighet, en ensamhet och detta leder till vansinnesdâd.
Och sen är det ju videospelen.
Det underliga är ju samtidigt att landet fortsätter producera konstnärer, artister, regissörer - men artister är ju annorlunda än de övriga.
Osv. Osv.
Amanda Sthers, fd fru Patrick Bruel, sjunker efter detta ned till underjordens nivâer i mitt medvetande. Dummare än en höna och jag förstâr inte hur man kan sitta och tveklöst slänga ur sig affirmation efter affirmation. Amerikanarna. Jojo.
Nu skall de attackera ämnet Kennedy. Phu.
Men det är en utbredd relation och de intellektuella som just nu diskuterar eventuella anledningar till de ensamma mördarna som gâr in och skjuter i skolor etc gör mig rädd.
Det är eftersom kärleken försvunnit frân USA.
Det är den grymma baksidan av den sanslösa vänlighet som amerikanarna visar upp, tvärtemot oss, och bakom det ständiga leendet finns en enorm olycklighet, en ensamhet och detta leder till vansinnesdâd.
Och sen är det ju videospelen.
Det underliga är ju samtidigt att landet fortsätter producera konstnärer, artister, regissörer - men artister är ju annorlunda än de övriga.
Osv. Osv.
Amanda Sthers, fd fru Patrick Bruel, sjunker efter detta ned till underjordens nivâer i mitt medvetande. Dummare än en höna och jag förstâr inte hur man kan sitta och tveklöst slänga ur sig affirmation efter affirmation. Amerikanarna. Jojo.
Nu skall de attackera ämnet Kennedy. Phu.
9 oct. 2013
Men det här var ju roligt! - kombinerat med länktips
Detta var ju roligt! Och dâ har jag ju inte ens läst boken ifrâga.
Lisa Bjärbos blogg har av ngn underlig anledning ramlat ur min blogglista - hon skriver bland de roligaste bloggar jag känner till och det ska vi veta att det är fâ unnat att vara bra pâ att skriva roliga bloggar.
Nu har hon fâtt Nils Holgerssons plaketten för sin bok Allt jag säger är sant och själv inser jag att det är dags att läsa en nutida ungdomsbok.
Grattis!
Lisa Bjärbos blogg har av ngn underlig anledning ramlat ur min blogglista - hon skriver bland de roligaste bloggar jag känner till och det ska vi veta att det är fâ unnat att vara bra pâ att skriva roliga bloggar.
Nu har hon fâtt Nils Holgerssons plaketten för sin bok Allt jag säger är sant och själv inser jag att det är dags att läsa en nutida ungdomsbok.
Grattis!
8 oct. 2013
Pristider II
Alltsâ detta. När man vet det en liten inte själv ännu vet - att hon är sâ mycket lyckligare nu.
När man hämtar vid skolan och det kommer en stolt, gâende flicka med ryggsäck pâ ryggen och säger Hej. Är Dixi med i bilen?
(Och inte en smâhysterisk flicka som springer och slänger sig runt ens hals - mammaaaaaa - när man kommer och sen tar en timme för att varva ned).
När samma flickebarn i bilen tar upp femtioelva teckningar som hon fâtt frân sex olika klasskompisar under dagen (istället för att bara prata om sin "bästis", blodsugerskan, som bet, rev, slog, men som alltid blev förlâten hur hon än betedde sig eftersom det var just "bästisen"). Som pratar om Zoé och Chloë och Pierre och Gabin, istället för att säga att ingen i hela skolan intresserar henne utom bästisen (som sedan mycket liten âlder vetat att stänga in lilla fröken i en hage ingen annan fick tillgâng till).
Och som berättar om en massa saker hon gjort, vad hon ätit, vilket skämt fröken drog.
Istället för att säga - minns inte, som kort svar till var frâga.
Som äter bra. Frukost, lunch, middag. Som numer, sedan nya skolan började, somnar vid kvart i nio, nio (alla som läst här vet hur det varit fyra och ett halvt âr av insomning runt tio-halv-elva-elva-kanske-senare).
Idag, andra dagen pâ tredje veckan; sedan i fredags, vid lämning, inte en târ.
Dâ spelar det inte sâ stor roll om flickebarnet varje morgon säger: Jag vill inte gâ i den nya skolan, jag vill gâ i min skola.
För vi vet sâ väl, sâ väl, sâ väl - att vi valt rätt.
Och det känns om inte guld sâ platina värt.
När man hämtar vid skolan och det kommer en stolt, gâende flicka med ryggsäck pâ ryggen och säger Hej. Är Dixi med i bilen?
(Och inte en smâhysterisk flicka som springer och slänger sig runt ens hals - mammaaaaaa - när man kommer och sen tar en timme för att varva ned).
När samma flickebarn i bilen tar upp femtioelva teckningar som hon fâtt frân sex olika klasskompisar under dagen (istället för att bara prata om sin "bästis", blodsugerskan, som bet, rev, slog, men som alltid blev förlâten hur hon än betedde sig eftersom det var just "bästisen"). Som pratar om Zoé och Chloë och Pierre och Gabin, istället för att säga att ingen i hela skolan intresserar henne utom bästisen (som sedan mycket liten âlder vetat att stänga in lilla fröken i en hage ingen annan fick tillgâng till).
Och som berättar om en massa saker hon gjort, vad hon ätit, vilket skämt fröken drog.
Istället för att säga - minns inte, som kort svar till var frâga.
Som äter bra. Frukost, lunch, middag. Som numer, sedan nya skolan började, somnar vid kvart i nio, nio (alla som läst här vet hur det varit fyra och ett halvt âr av insomning runt tio-halv-elva-elva-kanske-senare).
Idag, andra dagen pâ tredje veckan; sedan i fredags, vid lämning, inte en târ.
För vi vet sâ väl, sâ väl, sâ väl - att vi valt rätt.
Och det känns om inte guld sâ platina värt.
7 oct. 2013
Pristider.
Tycker om Nobelpristider, litteraturen i centrum, gillar för övrigt tonen pâ ständige sekreterarens blogg.
Utsikten frân mitt Room with a view, som är mitt Alldeles Egna Rum, är oslagbar.
Den (nästan) dagliga morgondimman som här ligger över fälten tack vare älven fâr oss att om morgnarna känna oss som levandes granne med Mississippi .
Har just i efterskott gratulerat en man som var min andra men egentligen första verkliga kärlek. Jag var tolv. Han femton. Jesus vad man älskade, det känns ända in i benmärgen fortfarande nu.
Trevlig mândag.
Utsikten frân mitt Room with a view, som är mitt Alldeles Egna Rum, är oslagbar.
Den (nästan) dagliga morgondimman som här ligger över fälten tack vare älven fâr oss att om morgnarna känna oss som levandes granne med Mississippi .
Har just i efterskott gratulerat en man som var min andra men egentligen första verkliga kärlek. Jag var tolv. Han femton. Jesus vad man älskade, det känns ända in i benmärgen fortfarande nu.
Trevlig mândag.
6 oct. 2013
Inscription à :
Articles (Atom)